Havsörnen

Författare: Johan Bern

År: 2005

Genre: Äventyrsroman

Längd: 181 s.

”Who can guess the secrets of the sea?”

-Woody Guthrie

  Havsörnen påminner på många sätt om de klassiska ”pojkböcker” min mormor hade i en särskild bokhylla på vinden. Äventyrsromaner! Greven av Monte Christo, En Världsomsegling Under Havet, Till Jordens medelpunkt, Skattkammarön och Den Flygande Holländaren. Jag har samvetsgrant läst dem allihop, under en smått manisk period i sjuårsåldern. Om jag minns rätt är det utmärkande för genren minst en lång och farofylld seglats, extremt högt tempo och grovt tillyxade karaktärer. Endimensionella, om man vill vara sträng.

  På sätt och vis är det så här Havsörnen är. Det finns ett före och det finns ett efter, men det absolut centrala är just skeppet Havsörnen och hennes resa i Ostindiska Compagniets tjänst. Johan Bern har förlagt sin handling till en tidsperiod som – även för Sveriges del- var mycket mer komplicerad än åtminstone jag förstått tidigare. Den hårdföre Gustav Adolf Järnhammar inleder denna faktiskt mycket spännande roman med att år 1791 bränna ner i princip hela Ystads sandskog. Järnhammar gör vad han gör med de bästa intentioner – att  röka ut kustpirater – och i Hans Majestäts och Fosterlandets  tjänst. Men oturligt nog råkar marken ägas av greve Eric Ruuth, som på grund av mäktiga kontakter har möjlighet ett eftertryckligt straffa Järnhammar för tilltaget.

  Under ett par år får Järnhammar, som en gång seglat under James Cook, alltså försmäkta på Elfsborgs Fästning medan han begrundar den dåtida byråkrati som visserligen dömt honom till döden men skjuter upp avrättningen gång på gång. Järnhammar sitter nämligen i s k bysättningshäkte, varför tanken är att han skall arbeta tills hans fordringsägare är tillfredsställda. Kostnaden för halva Ystads sandskog torde vara ganska hög, men som tur är för Järnhammar är han inte bara kapten. Han är dessutom ämne till den störste sjömannen sedan Christoffer Columbus!  Detta anar flera högt uppsatta köpmän inom det Ostindiska Compagniet, och de har ögonen på Järnhammar.    

  Brödraskapet ( ty de råkar alla vara frimurare) ser mer till kompetens än till bakgrund och som genom ett trollslag blir Järnhammar därmed helt enkelt utlöst från fästningen av herrar Treutiger och Chalmers. I Järnhammar ser de inte bara den ende möjlige kaptenn för Havsörnen utan även kanske rentav en framtida ordensbroder.  Det Ostindiska Compagniets glansdagar är i slutet av 1700talet i princip över, och handelsresorna genererar inte längre lika stora vinster. Ändå bestämmer man sig för att damma av ingen annan än just Gustav Adolf Järnhammar, förse honom med ett alldeles nybyggt och fantastiskt skepp som han omedelbart förälskar sig i, på det sätt endast en riktig kapten älskar sitt skepp.

  Järnhammar är en riktig sjöman  och en riktig man, detta faktum hamras skoningslöst in i läsaren. Men med sig på denna resa får Järnhammar inte bara sin nära nog handplockade besättning utan även en otroligt vacker kinesisk dam som skall föras till sin trolovade i Kina. Denna exotiska skönhet, Qua Li, väcker redan på ett tidigt stadium förbryllande känslor även hos den stenhårde Järnhammar, men uppfylld av hederns bud uppför han sig förstås oklanderligt.  

  Resan från Göteborg till Canton är lång och i klassisk stil bjuder varje nytt kapitel på en ny dramatisk vändning. Vi förflyttar oss från Göteborg via Cadiz, genom Malackasundet och över Sydkinesiska sjön. Havsörnen tvingas uthärda stormar, piratangrepp, förluster av viktiga besättningsmedlemmar och stora materiella skador – men man berikas också av nya tillkommande karaktärer och ett kamratskap som stärks så mycket att man ibland undrar hur besättningsmedlemmarna någonsin skall kunna slita sig från varandra. Slutligen anlöper man Cantons hamn. Där möts man av beskedet av Qua Lis trolovade mördats.

  Denna glädjande nyhet innebär emellertid tyvärr inte att Qua Li och Järnhammar kan förenas.  Hennes stränge farbror misstycker bestämt, det talas hotfullt om kinesisk rättvisa och det handelsfördrag   William Chalmers ställde sitt hopp till strandar definitivt. I allmänt dålig stämning skils man åt och Havsörnen seglar vidare. Järnhammar har sin plikt mot det Ostindiska Compagniet att uppfylla. Men inom sig svär han att återvända…

  Tillbaka i Sverige tvingas Järnhammar uthärda nya fånigheter från personer som inte är torra bakom öronen. Landets nya konung, Gustav IV Adolf, framstår som den främste av dem alla och är ganska roande beskriven. Till och med jag satt och fnös lite åt spolingen innan jag kom ihåg att jag inte är Gustav Adolf Järnhammar. Havsörnen rekvireras nu till flottan medan Järnhammar själv avfärdas som för gammal. Ett intressant inslag som ger en extra dimension åt Havsörnens ibland lite väl obönhörligt utmejslade kapten.

  Järnhammar stannar inte en sekund längre än han måste i Göteborg. Hans längtan står till Kina. Efter ytterligare seglatser – men aldrig mer med Havsörnen – och äventyr, medan romanens tempo skickligt dämpas, avslutas romanen så småningom i närmast ömsint anda. Järnhammar somnar lyckligt in, på sin ålders höst, efter många goda år med sin älskade Li.

  Havsörnen genomsyras generellt av ett enormt förakt för just byråkrati, som av och till  känns personligt, och lite kul. Författaren gillar verkligen inte byråkrati, eller personer som hamnat i positioner de inte gjort sig förtjänta av! Som det flertal omanliga fåntrattar som utan att veta vad de talar om försöker mästra Järnhammar och hans frimurarbröder, alternativt beströ deras väg med byråkratiska törnen… Eftersom författaren är så pass historiskt kunnig blir käpphästen inte så irriterande som man skulle kunna tro, utan snarare uppfriskande.

  Det är roligt och bildande att läsa om tidsperiodens politiska oreda, och glädjande ( för den skadeglade) att påminnas om att långsamt malande rättsliga kvarnar och dumma beslut inte är något utmärkande för just vår tid. Det är nöjsamt att karaktärer som William Chalmers, Carl Gustaf Treutiger, kung Gustav IV Adolf med flera dyker upp och presenterar sig. På Elfsborgs Fästning delar Järnhammar ett tag cell med Pechlin och får på så vis veta, nästan som i förbigående, att Gustav III mördats. Sättet att diskret, och nästan som av en slump, förmedla historiska händelser känns mycket tilltalande och ger stor autencitet åt romanen. 

  Havsörnen. Vad känner jag inför dig? Din författare valde att många, många gånger använda citationstecken på ett lite förbryllande sätt. Detta gjorde att det för läsaren kändes som om stora delar av manuset var någon form av kunggörelse snarare än en berättelse. Men detta vande jag mig vid. Du gjorde ditt allra bästa för att cementera könsroller (men sådant struntar Sjung O Gudinna i), du bjöd på riktiga karlar och milda, vårdande, undersköna kvinnor, du sågade all byråkrati och gjorde processen kort med alla som trodde de var något utan att vara det. Frågan om brödraskap och gemenskap var grundläggande för dig, om det så var inom Frimurarna eller inom Havsörnens besättning. Men framför allt bjöd du, som den riktiga äventyrsroman du är, på ett jäkla tempo. Och på en god portion historisk bildning. Jag önskar dig lycka till på färden; jag saluterar din författare.               

En kommentar

Lämna ett svar till Johan Bern – Sjung O Gudinna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s