Författare: Johan Jägnert

År:2018

Genre: Science Fiction

Längd: 349 s

”People ain`t no good”

Nick Cave

  Jag läser sällan böcker i den här genren, trots att jag vet att den rymmer många fantastiska berättelser. Eftersom själva läsningen av sci-fi ofta känns lite för krävande. Det är för mycket att hålla reda på. Ibland finns det flera olika världar man måste förstå och nästan jämt för många karaktärer för min smak. Blandar man ihop det hela uppstår ödesdigra missförstånd, tråden tappas och man läser färdigt i mörk förvirring.    

  Det blir inte så med Kolonin, vilket gör mig välvilligt stämd redan från början. Det här är en egentligen ganska avskalad historia som berättas rakt upp och ner ur några få personers perspektiv, vilket är både klokt och effektivt. Det förstärker en klaustrofobisk känsla i romanen och ger läsaren en känsla av att övriga personer (för vi rör oss med rätt stora volymer människor i boken) är en blind, konform massa vars känslor vi inte vet ett dugg om. Ändå är det hela tiden gruppen huvudpersonerna är beroende av för att nå sina mål. Det är spännande, och lite läskigt. 

  Karaktärerna må vara få (jämfört med alla andra science fictionböcker jag läst) men de är psykologiskt mycket trovärdiga. De bär med lätthet intrigen, som också är Kolonins absoluta styrka. Det här är en riktigt bra historia som drabbar som en slägga.  

  Utan att avslöja alltför mycket av romanens handling kan jag skvallra om att författaren drar mesta möjliga nytta av olika motsatsförhållanden.  Boken innehåller en del intressanta psykologiska speglingar, något jag lärt mig kallas juxtapositioneringar.

Speglar man företeelser eller personer i varandra förstärks förstås deras respektive egenskaper. Det gör helhetsintrycket  rätt suggestivt. För mig blir otäcka, sorgliga eller vackra saker i den här romanen ännu otäckare, vackrare och mer sorgliga än de kanske annars skulle vara. Hederns bud kräver att jag som recensent talar i gåtor, så det gör jag, men det här är verkligen ett mycket lyckat grepp i Kolonin. 

   De inbördes relationerna mellan huvudpersonerna i Kolonin förändras över tid och är intressanta, ibland lite otippade. Dem får jag väl egentligen inte heller säga alltför mycket om, men eftersom jag i grunden råkar vara en storkonsument av s k relationsromaner fröjdas jag av att finna så mycket mänsklig dramatik i boken. Konflikter – om så bara på frukostbordsnivå – gör alltid allting så mycket roligare. Jag fattade för min del måhända tycke för fel personer, men för mig som läsare har det alltid varit viktigt att personskildringen är tillräckligt komplex för att man skall få lov att göra det.  

  Dialogen i Kolonin är rapp och lättflytande, men jag anser mig tvungen att påpeka att den inte alltid  anpassas över hövan till vem som pratar. Inga större övertramp förekommer, men ibland känns exempelvis den unga Anna oerhört välformulerad medan en och annan vetenskapsman ibland kan framstå som lite tvärtom.

  Det här lite annorlunda stilgreppet fungerar på något sätt ändå. Kanske för att Kolonin trots allt  beskriver en framtid och en annorlunda verklighet. Dessutom finns det ingen lag som säger att yngre personer inte kan vara välformulerade. ”Oh, så förtjusande!” sade till exempel min lillebror ofta, i princip från födseln. Det blev lite påfrestande. När jag tänker efter växte han upp till storkonsument av just science fiction. Jag vet inte om det bevisar min tes men summa summarum; det fungerar i den här boken.  

  Författaren kallar sin bok för en dystopi, och visst är den det. Intrigen tätnar alltmer, det ena leder till det andra och en serie mycket obehagliga händelser avlöser varandra. Man avslutar läsningen av boken i en atmosfär som nästan känns lite kvävande. Men också med en liten strimma hopp. Precis som det måste vara, för annars är det ingen riktig dystopi. Tycker jag.     

  Kolonin, du var en science fictionberättelse som jag faktiskt hängde med i hela vägen. Du var trovärdigt uppbyggd, med bedrägligt enkla medel, och spännande som sjutton. Jag plöjde mig igenom dig lika obönhörligt som en jordbruksmaskin, med hjärtat i halsgropen medan dina karaktärer gjorde vad de måste.  Någonstans i Universum berörde du mig. Jag erkänner; jag svärmade för Nikolai Kovalev. Jag erkänner; jag retade mig på Sven Andersson. Och på slutet, då grät jag lite.