Christine Wallmofeldt

  Hennes namn är fascinerande och hennes hemsida också. Christine är en socionom som har åsikter, står det. Särskilt om barn, och deras rättigheter.

  En fredag hörs vi på telefon. Då berättar hon att hennes livs två stora kärlekar är musik och litteratur. Inom musiken uppskattar hon främst att lyssna på hiphop på grund av de nakna texterna, alla de nya kombinationerna av ord. Christine beundrar sådant. Litteraturen för att den ger henne vila. En möjlighet att vila i andra verkligheter som bara finns när man läser.    

  Christine har skrivit fem andra böcker innan hon skrev Vi var en gång. Romaner som fått ett respektfullt bemötande av de stora förlagen men i slutändan ändå har ansetts vara för smala. Hon har refuserats, men lektörerna ifråga har på något sätt lyckats göra det på ett sätt som inspirerat henne att fortsätta (här anfäktas säkert vissa av oss  av  avundsjukans gröngula demon. Refuseringsbrev, det trodde man väl ändå var en utdöd företeelse!  Men de förekommer visst fortfarande. Må vi behålla eventuell avundsjuka för oss själva och istället glädja oss åt att dessa brev här fyllt en funktion)

  Driften att skriva lämnar inte Christine, vad som än händer. Så kan det aldrig bli. Men det har gjort ont ibland. Sagan Den lilla sjöjungfrun betyder mycket för henne. Ibland känner hon sig så. Som att hon längtar in i en värld som hon inte tillhör. Att hon inte blir accepterad

  ”Är det viktigt för dig att vara författare menar du?” bräker jag, och ångrar mig så fort jag har sagt det. Trivialisering av det sublima! Och ordet författare har Christine ett komplicerat förhållande till.  Hon vill vara ramlös och verkar inte benägen att ge avkall på det.  Vi var en gång är särskild och hennes tidigare böcker är också särskilda. I etablissemangets ögon lite för särskilda för att vara kommersiella. De är poesi och prosa samtidigt. Det är svåra teman. Christine säger att hon gillar att göra det besvärligt för sig, för att det blir en häftigare process. Och hon skulle inte skriva på heltid även om hon kunde. Hon måste vara i samhället, hon behöver veta vad som händer för att driva sina frågor. Ändå säger Christine till mig att den som författat ett verk är en författare. Jag blir glad när hon säger så. Jag gillar folk som tänker så.

  Hennes romaner är som hon velat att de skall vara och det är inget måste för Christine att alla i hela världen läser dem. Men gärna rätt personer. De som är intresserade av att bli berörda, de som vill utforska sina egna mörkare sidor. För att rätt personer skall hitta till hennes bok behöver Christine ändå nå ut. Kanske genom att ett förlag plockar upp boken nu när den är här. Hon hoppas på det.

  Vi var en gång tillkom under svåra tider. Omgiven av flyttkartonger begrundade Christine det som vi alla rätt gärna brukar låta påskina att vi är för trygga att begrunda. Det egna föräldraskapet. På hur det kan bli om man inte är stabil själv. På vilka skador som kan uppstå. På hur det egentligen är att vara barn och inte kunna påverka sin egen upplevelse. Hon utforskade det i tanken, och skrev.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s