Vi var en gång

Titel: Vi var en gång

Författare: Christine Wallmofeldt

År: 2019

Genre: Roman

Längd: 245 s

”I write my name with lipstick on the mirror as I leave. To stay would be too dangerous and break the make-believe.”

  • The Glove

  Det här är den första e-bok jag någonsin läst. Sådana har jag strikt undvikit. Av ren halsstarrighet förstås, ett surmulet ställningstagande. Av vissa skäl är det ändå så jag läser  Vi var en gång. Och finner då att Ylva-Lis berättelse är så pockande, så skarp i konturerna att jag inte på hela tiden tänker en enda gång på hur jag läser den. För mig känns pappret tjockt och gräddvitt och romanen läderinbunden. Vissa berättelser är trots allt större än sitt media. Sjung O Gudinna tackar Christine Wallmofeldt för denna omvälvande insikt. För mig innebär den en ansenlig lättnad.

  Vi var en gång är en roman som framför allt berättar om hur varandet uppfattas av Ylva-Li. När hon mellan varven blir nyfiken på, eller undrar vad som händer runt henne tar hon sig en titt, alltid med andra ögon än förra gången hon såg det. De olika sagorna romanen balanserar ovanpå blir som en sorts kaleidoskop för Ylva-Li. Det här blir ofta poetiskt, ibland smärtsamt och sorgligt, någon gång snudd på perverst.

  Historien är flyhänt berättad av en mycket skicklig stilist. Ylva-Lis tillvaro är filmad i en enda tagning, som ändå lyckas vara föränderlig. Språket och bilderna är bitvis oförglömliga. Ylva-Lis pappa vandrar rakt ut i havet och blir till skum på vågorna. När Ylva-Li önskar att hon talade i silver men aldrig sade ett ord i guld fylls jag av ren vördnad.  Skönheten i orden drabbar mig. Och samtidigt hör jag från ett annat rum i pepparkakshuset, ”Hon har kanske Aspergers!” Jag hajar till och tappar fotfästet. Brevbäraren heter Anders. Det vanligaste namn jag vet. Socialtjänsten kommer flera gånger på tal, det pratas om att streama och Ylva-Li medicinerar. Kontrasterna är hela tiden lika drastiska som hos en poet.  

  Jag förstår inte den här romanen helt och fullt. Inte alls. Jag tror det beror på att jag inte lyckas få grepp om de inbördes relationerna mellan flickan, modern och mormodern. De framstår som förvridna och bisarra. De glider mig hela tiden ur händerna. Men är det verkligen så? Eller beror det på Ylva-Lis sätt att se? Har jag börjat tänka som hon? Ett tag undrar jag om Ylva-Li finns på riktigt. Sedan undrar jag om det är hennes mamma som inte finns. Det kan vara på så många olika sätt. Är det viktigt att en gång för alla bestämma sig för hur man tror att det ligger till? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag får inte känslan av att författaren egentligen kräver min absoluta ”förståelse”. Hon är kanske snarare ute efter mina känslomässiga reaktioner, vilka de än är. Vemod och maktlöshet. Skräck. Äckel. Kontraster.        

  Det finns stunder när jag läser när jag tänker på Historien om O och blir mycket obehaglig till mods. Oftare blir jag oroad och upprörd av Ylva-Lis utsatthet, hur hennes sagor framstår för henne och hur karaktärerna ibland agerar förövare. Och samtidigt är de hennes vänner, hennes trygghet. När det handlar om klassiska sagor som utgör en så pass stor del av vår världsbild (jag tror faktiskt det) är det här ett minst sagt djärvt stilgrepp. Men det fungerar.

  Vi var en gång; jag trodde att du var helt annorlunda än du var. Ditt vackra språk och din stilistiska finess skänkte mig oförglömlig skönhet. Samtidigt använde du dig av mitt egna kulturkapital för att skrämma skiten ur mig och uppröra mig. Jag glömmer dig inte.           

En kommentar

Lämna ett svar till Christine Wallmofeldt – Sjung O Gudinna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s