Lena Johansson

  Jag vet inte i detalj hur Lena beter sig nuförtiden. Hur hon är, på vilket sätt hennes karaktär utvecklats genom åren. Troligen är den ganska intakt.

  Jag lärde känna många sidor av Lena ganska väl. Det var mycket jag tog för givet då men nu vet jag att det var en ynnest att få göra det. Oranges and Tea skrevs 1992 och det är den upplagan av Lena – som hon var då – som jag har i mitt huvud fortfarande. Lena var komplicerad och motsägelsefull. Jag var fascinerad av henne, ända in i själen. Hon var min kompis. Vår relation var ibland stormande intensiv, ibland kylslagen och ibland bara rätt så vardagstrevlig. Jag var en skrikig skåning som söp och levde rullan, Lena var en sofistikerad person som ibland blev lite trött på allmän hållningslöshet.  Men vi hade mycket gemensamt. Vi gillade ungefär samma böcker och vi gillade musik och även om vi var väldigt olika gillade vi också varandra, mycket. Kanske för att vi båda kände oss så mycket intelligentare än andra. Så tänker jag nu i alla fall.   

  Lena, jag och resten av vår klass bodde ute på den skånska landsbygden, isolerade från världen på Fridhems Folkhögskola, som den hette då. Det var en institution som gjorde allt för att roa sig själv. Helt oberoende av var den låg rent geografiskt ville den vara sitt eget kretslopp, oändligt fascinerande för sina elever.

  Ibland fungerade det inte. Då gick vår klass till Svalövs pub där ortsbefolkningen blev skitsur bara av att se oss. Lena följde med, men i första hand för att observera.

Det fanns en jukebox där. Jag spelade alltid ”I write you a lovesong” med Izabella Scorupco och Lenas lilla finskurna ansikte mulnade. Hon gillade inte sådant där.  ”Gode Gud” muttrade hon, på ett särskilt förtrytsamt sätt som jag älskade. Lena var cool, egentligen en av de coolaste människor jag någonsin mött. Hon stack ut rejält där i Svalöv där den näst coolaste var en på allmän linje som hade skinnpaj. Lena hade pojkfrisyr, och det var ovanligt då. Hon var diminutiv och spenslig och hade brittiskt uppvikta jeans. Hennes Doctor Martens var väl ingångna på ett eftersträvansvärt sätt och även om jag inte minns henne som någon större drinkare var det Snakebite hon drack när hon drack.

  Lena låg ganska lågt i de större sammanhang vi nästan alltid befann oss i på den där skolan. Men även om hon kunde framstå som tillbakadragen var det ett sjujävla misstag att tro att hon teg i ödmjukhet eller rent av mesighet. Det var snarare en fråga om att behålla sina tankar för sig själv istället för att torgföra dem till fel personer.   

  Lena var nyss hemkommen från en längre sejour i Brighton. Det var kanske en del av förklaringen till att hon var så sofistikerad. Lena har lärt mig allt jag kan och någonsin har kunnat om musik från England. Hon var den som alltid spelade in blandband och vissa av de blandbanden går faktiskt till historien. Jag har dem kvar fast jag aldrig mer kan spela dem (nå, egentligen kan jag ju det om jag köper en kassettbandspelare, precis likväl som jag kan kontakta Lena där hon befinner sig nu och fika med henne, men det är inte säkert att det kommer att hända).   

  Lena är nog den allra, allra roligaste människa jag någonsin har känt. Hennes humor var ofta av det bittra och sarkastiska slaget och jag var helt galen i den. Förtrollad. Samtidigt hade hon en stram och korrekt läggning och kunde utifrån den bli ganska… gnällig.  Ibland var hon nästan ännu roligare då.  Hon var prudentlig av sig, hade hög integritet och hon förväntade sig helt enkelt en viss finess – för att inte tala om en ordning och en reda – som det oftast var alldeles för svårt för oss i Svalöv att leva upp till. Det blev ständiga kulturkrockar och Lena muttrade sitt ”Gode Gud” från morgon till kväll.  Jag älskade henne.  

  Men detta med konsten. Att Lena skrev på det sättet hon gjorde. Det var en så kallad skrivarlinje vi gick på, vilket innebar att vi fick nya uppgifter varje vecka. Varenda gång skrev Lena något som man aldrig glömde. Aldrig någonsin, jag minns det till och med nu. Alla beundrade henne. Många av oss andra var urdåliga och bombastiska, lata och uttråkade,  odisciplinerade eller bakfulla. 

  Lena skrev om Johnny Valium och Formalinflickan och om en indignerad hustru som höll sin makes avhuggna huvud i sina händer. Hon skrev om en skrikig gammal tant på äldreboende och en gång något som var så erotiskt att jag blev djupt chockad ( Lena var ju inte alls sådan, trodde jag). Hon kunde skriva om allt i hela världen och göra det speciellt. Det är nog Lena som har lärt mig vad riktigt författarskap är. Just att kunna skriva om precis vad som helst utan att synas själv, och utan att det har något med en själv att göra, om man inte vill det.

  Ibland blev jag förstås jävligt irriterad på Lena, och vice versa. Hela vår klass bodde i samma korridor, det fanns mycket litet att göra i Svalöv och en sorts lappsjuka drabbade oss alla med jämna mellanrum. Då gick vi varandra på nerverna. När jag blev trött på Lena tyckte jag att det var ofattbart att en författare och konstnär av hennes kaliber kunde sura som hon gjorde ibland. Precis som om Jay McInerney eller Bret Easton Ellis eller någon annan man  beundrade på den tiden plötsligt skulle dyka upp och vara gnällig i ens kök.

  Men det var ändå lite skönt när Lena surade för det gjorde henne mänsklig. Vilket hon också var, förstås. En ovanlig människa och en mänsklig ovanlighet.

  Lena var kompromisslös. En gång när hon för ovanlighetens skull var lite drucken förebrådde hon mig sluddrigt för att jag lämnat in en ovanligt kass text. Jag tror tamigfan hon hade tårar i ögonen.  Jag hånskrattade och kände mig osårbar. Jag tyckte faktiskt att jag denna gång hade något att lära Lena. Att inte vara så överambitiös.  Jag gladdes över att själv vara helt befriad från den perfektionism som plågade Lena. ”Spänn av lite! ” skrålade jag, har jag för mig.  Men Lena spände inte av ett dugg. För hon tänkte aldrig bli som jag. Hon tolererade inte sådant som var fult eller slarvigt eller helt enkelt bara mindre bra än det skulle ha kunnat vara. Det är väl därför det blev som det blev med det Lena skrev och det är därför det har blivit som det blivit med det jag har skrivit och även om jag inte kan leva upp till Lenas visioner själv och egentligen inte vet så mycket om henne nu längre och kanske aldrig får veta så mycket mer är det något jag alltid beundrat Lena Johansson obeskrivligt mycket för. Som jag inte kommer att glömma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s