Oranges and Tea

År: 1992

Författare: Lena Johansson

Längd: 151 s

Genre: Roman

When I was a child, I spoke  – and thought –  and reasoned as a child. But when I grew up, I put away childish things.”

Korinthierbrevet, 13:11

  Jag förstår inte varför det för många är en så orimlig tanke att läsa om en bok. Det kan vara helt nödvändigt. Den här romanen har jag läst tre gånger.  1992 blev jag ganska lamslagen. På min fridfulla folkhögskolelinje fanns det – trots allt – en författare. Kanske den enda. Jag förstod att det var sant och det var jag inte ensam om. Om jag inte minns fel var den här romanen svindlande nära att bli antagen av Bonniers. Det kom ett maskinskrivet brev till vår korridor, och det brevet var alldeles uppriktigt. Den här romanen fick en person med en stor inre hemlighet att tala ut. Den fick en annan person att bli djupt förälskad i författaren, utan att ha träffat henne, bara för att det var hon som skrivit den.

  Vad som hände sedan med dessa personer, och med romanen själv, är ju på sätt och vis skit samma – ingenting kan förändra att vissa saker hänt för att den har skrivits. Därför handlar det om konst.     

  Denna gång har jag läst romanen på engelska, vilket saknar betydelse (det kan dock noteras att den är anmärkningsvärt väl översatt, jag vet vad jag pratar om).

  Författaren var tjugo år gammal 1992, när hon först skrev den. Har vi således att göra med en ungdomsroman ? En hittills oupptäckt generationsroman från nittiotalet? Nej. Den som har skrivit har en syn på tingens ordning som gör att det inte på något rimligt sätt går att relatera romanen till ålder.  Huvudpersonen saknar sitt sjätte finger, tänker helst i bilder och är antingen (jag vet fortfarande inte) hjärtlös eller den absoluta motsatsen till det. Man får visserligen veta att Julia är ung, men det känns inte särskilt relevant hur gammal hon är.

  Vill man njuta av tidsmarkörer från nittiotalet går man ganska så bet. Julia får tillfälle att säga; ”It`s a shame about Ray! ” och då gläds jag, men i övrigt är detta inte den sortens roman.  Lemonheadsreferensen är för övrigt ett av de få tillfällen jag får att glädjas. Det är kul när spekulanterna på marknaden påminner om Patrick Bateman och hans vänner, men annars är det här en historia om något som kanske var alldeles för svårt. Jag vet egentligen inte om romanen handlar om kärlek, om konsten att finna sin sexuella identitet eller om en sorts, ständigt närvarande, rädsla för att bli galen.  Jag är ibland rätt tacksam för det. Samt för det flyhänta berättandet och den eleganta dialogen. Annars kunde jag ha tappat modet. Hur starka porträtten av Julia och Ellen än är, och hur spännande boken än är.  För samtidigt är den förkrossande, och därmed svår att läsa.     

  Det riktigt skakande nu när jag läser om den är att jag som 46-åring med egen tygkasse helt enkelt inte gillar Ellen. Jag anklagar henne för den ibland påträngande känslan av livsleda, uppgivenhet och Christopher Isherwoodstämning. Under ett par tillfällen under läsningen får jag känslan av att vilken människa som helst på jorden kan knulla med vilken annan människa som helst på jorden utan att det har någon som helst betydelse. Jag ogillar Christopher Isherwood och jag ogillar starkt att känna mig så när jag läser. Det brukar sluta med att jag tar en tillfällig paus, läser svenska MAD eller äter för mycket bacon. Varje gång jag känner så under läsningen av Oranges and Tea är det Ellens fel.

  Jag minns att jag var både attraherad och fascinerad av henne. Hon fick mig att tänka på en mer begåvad variant av Betty Blue (som jag som ung drömde om att bli). Jag ser henne på ett annat sätt nu. Det är absolut inte så att Ellen blivit daterad. Den här romanen är precis lika bra nu som då. Porträttet är sant och Ellen stark och ofrånkomlig. Men nu ser jag så tydligt att den verkligt intressanta av de två kvinnorna inte är Ellen, utan Julia, oavsett vad hon själv tycker. Och, med förlov sagt, oavsett vad författaren tycker.

  Det är alltid Julia, och hennes sätt att tänka, som gör att jag måste fortsätta läsa. Hon är en människa som jag skulle kunna ge vad som helst för att få vara, eller, åtminstone, att förstå.  

  Romanen utspelar sig i en engelsk kuststad. Julia är nog faktiskt en sorts aupair. På så vis är berättelsen ganska enkel.  En ung svensk flicka åker till vad som säkerligen är Brighton och dras in i dekadenta kretsar. Hon inleder en relation som – åtminstone med dåtidens mått mätt – av många skulle uppfattas som ganska svårsmält. Men detta är (jämsides med det utsökta, utsökta bildspråket som Lena Johansson bitvis borde få Nobelpriset för) just vad som gör romanen till vad den är. Att den inte är den allra minsta lilla tillstymmelse av vad man kan förvänta sig.

  Det är som om författaren förvränger min syn, romanen igenom. Det är inte Julia som exploateras för Änkan, Ellen och Maurice. Det är i betydligt högre grad de som exploateras för henne. Julia uppehåller sig själv en hel del vid sina rädslor och sin egna otillräcklighet men mitt allt överskuggande intryck är att det är hon som bestämmer. Hon har all makt, hon skriver historien.

  Oranges and Tea. Inte många romaner jag läst i mitt liv kan över tid förändra sin innebörd utan att bli ett enda dugg sämre. Men du kunde det. När jag läste dig 1992 visste jag, i all min förkrossande coolhet ,precis vad du handlade om. Jag visste att det var Julia som älskade Ellen, och att vad som hände mellan dem skulle förbli det allra största för henne, alltid. När jag läser dig nu tror jag att det kanske är tvärtom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s