Jag undrade hur han var. Jag skulle få möta ett oändligt allvar, den saken tvivlade jag inte på. För vad skall man tro om det man har att förhålla sig till är ett verk som Kabaré Vemod? Och därtill vad som står att läsa om Boris själv. En alldeles särskild historia som kanske också lett till en rätt särskild kulturgärning. Som jag, arma tjänsteman, väl nätt och jämnt är i stånd att förstå vidden av. Mina händer var som frysta torskblock när jag slog Boris U Zetterlunds nummer. Allvaret är man inte alltid redo för, även om man nu har bestämt tid.
Boris vill behålla det mesta av sitt allvar för sig själv, tror jag. Han har en glädje i sig som bryter igenom i vårt samtal och som känns alldeles äkta, en passion och en kärlek till livet. Plötsligt känns han som en man som går visslande genom Malmö, vare sig solen skiner eller ej. Kanske i en barett. Så att alla vänder sig om. Och jag tror minsann att jag känner rätt. För Boris berättar att vad han tycker näst mest om i hela världen är människor, sociala sammanhang. Att ordna roliga fester. Det är det då verkligen inte alla som gör. För alla har inte förmågan att få folk att vilja komma på ens fester. Eller för den delen, att vilja läsa ens böcker. Men Boris lyckades en gång till och med förmå självaste Jacob Hellman att komma och spela exklusivt på en tillställning hemma hos honom. Det är något jag inte tror ligger i var mans hand[1].
Den första romanen väntade på Boris och respekterade att han föresatt sig att göra nytta först. Tjugo år i socialtjänsten och inom biblioteksvärlden, tjugo år i näringslivet. Fyrtio år som Kabaré Vemod fick på sig att bli till medan Boris gjorde nytta. Men fast han som barn ogillade skolan tyckte han om att läsa högt för de andra på Roliga Timmen. För han ville berätta. Och hans specialarbete på gymnasiet var att skriva en novell. På senare år har han skrivit allt fler noveller, varav en del är med och formar Kabaré Vemod.
Inom näringslivet har Boris genom åren kunnat titulera sig affärsområdeschef. Utvecklingschef. Senior adviser. Det låter imponerande och det är det också. Men när Boris avslöjar att hans arbete genom åren ibland inneburit att han har fått lov att spökskriva lite, artiklar åt kollegor, låter det som att just det kanske varit något av det allra roligaste. Jag får känslan att sådana inslag piggat upp i all nytta. En blinkning från Konsten till Boris, en försäkran om att romanen skulle vänta tills det var dags.
Kabaré Vemod var Boris debut, men så känns det inte riktigt. När man läser den. Han är författare. Och han tillstår att det finns en fåfänga i att kunna kalla sig just det. Att ha en kulturorienterad titel[2]. För någonstans finns det ändå en viss revanschlusta i Boris. Samtidigt var historien var så mycket större än fåfängan och när han berättade fanns fåfängan inte där. Och när historien var färdigskriven fröjdades Boris på ett sätt som jag inte tror alla människor har förmågan att kunna göra. Fyrtio år i nyttans tjänst hade gått, därefter fem år av skrivande och när han var färdig var han så glad. Ja, det var underbart, tyckte Boris. Lika underbar är känslan att han kan skriva mycket mer, att han har mer i sig än det självbiografiska. Boris ämnar ta sig tjugo år som författare nu, och berätta vad han vill berätta.
[1] Detta grundar jag på att Jacob Hellman undantagslöst uppvisat ett slutet stenansikte när jag stött på honom genom åren. Vilket gjort att jag ödmjukt avstått från att bjuda hem honom.
[2] Boris formulering, inte min.
Sjung O Gudinna 