Kabaré Vemod

Kabaré Vemod

Författare: Boris Zetterlund

År: 2018

Genre: Roman

Längd: 205 s.

”I never wanna hear you say: ”I want it that way””

  • Backstreet Boys

  Boris U Zetterlund har på sätt och vis både förlett och förfört mig.  Jag hade inte hört talas om hans bok. Han hävdade emellertid att den inte fått den uppmärksamhet den förtjänade. Vagt förtrollad av titeln – och lite chansförhäxad av att Sjung O Gudinna uppmärksammats av en prominent karaktär – började jag läsa. Det hände sig att jag älskade den här boken. Trots sitt på sätt och vis fragmentariska  upplägg har den en nerv som fick mig att läsa den rakt igenom. Att recensera den har visat sig vara lite svårare.   

  Inledningsvis är det förstås bara att konstatera att det här visserligen är en debutroman, men att det inte är möjligt att tro på det fullt ut.  Stilistiskt är texten snudd på mästerlig.  Kabaré Vemod är ett  pärlband av historier av många olika slag. Vissa är svindlande gåtfulla, andra ganska säregna. Vissa är ganska enkla och berättas rätt upp och ner, andra tappar jag nästan bort mig lite i, när historien slingrar sig lite längre ut på grenen än jag trodde. Jag tycker mycket om den variationen.

  Lite grand kan jag föreställa mig berättelserna Kabaré Vemod är hopfogad av som dikter, eftersom det poetiska hela tiden är så närvarande. Efter avslutad läsning har jag faktiskt en känsla av att ha lyssnat istället för att ha läst. Faktum är emellertid att större män, kvinnor och bibliotekarier än jag redan recenserat Kabaré Vemod flera gånger. Det blir för jobbigt att försöka topprida dem med originella iakttagelser och analyser. Så bra är inte jag. 

  Istället tänker jag bli personlig med karaktärerna. Ivan, fadern som definitivt försvunnit men ändå inte försvunnit, är en underligt anonym person som ändå skaver rejält. Honom försöker jag romanen igenom gå till botten med och förstå. Författaren låtsas vilja hjälpa mig, men menar det inte. Vad jag får nöja mig med är de olika historierna på vägen, och det räcker inte. När Ivan försvinner är jag inte färdig med honom och jag tror att vad jag egentligen skulle ha behövt skulle ha varit att få prata med honom. Omöjligt. Ändå tänkte jag tanken att det var möjligt. Det är en definition av konst. Känslan av att hungra efter att möta någon som egentligen inte finns, i detta fall dessutom någon som skildras skissartat.

  Överlag måste jag nog säga att jag läser den här boken i en betydande känsla av just vemod. Det blir ibland ganska tungt att bära. Ibland blir jag också arg under läsningen. Jag hatar intrycket jag får av att vissa människoliv är… förfelade. Att det är ofrånkomligt, att det inte kommer att gå att förändra. Det är en känsla jag vill bekämpa, men ett intryck Kabaré Vemod framhärdar i att förmedla.

  Men så finns också Josef. Hans passager är ibland smärtsamma att läsa, men betydligt oftare lite…klatschiga. Ett inte särskilt vackert ord men det är det jag ändå måste använda här. Josefs berättelser är direkta och målande, lätta att ta till sig och att känna igen sig i. Det kan inte förnekas att många av dem också andas vemod, men de är samtidigt ofta mycket underhållande, (även om det nu inte är Josef som får chansen att frottera sig med Beatles). I och med Josef får jag ett andrum från  vemodet. För i sin varelse och i sin själ är han en mycket viktig motpol till vad som kan anses som förfelat. Överseende och förståelse finns det eviga krafter i, liksom i tolerans.

  Så ser jag Josef, och jag får viss tröst av det.

2 kommentarer

  1. […] Det hände sig att jag älskade den här boken. Trots sitt på sätt och vis fragmentariska upplägg har den en nerv som fick mig att läsa den rakt igenom … Inledningsvis är det förstås bara att konstatera att det här visserligen är en debutroman, men att det inte är möjligt att tro på det fullt ut. Stilistiskt är texten snudd på mästerlig. Kabaré Vemod är ett pärlband av historier av många olika slag. Vissa är svindlande gåtfulla, andra ganska säregna. Vissa är ganska enkla och berättas rätt upp och ner, andra tappar jag nästan bort mig lite i, när historien slingrar sig lite längre ut på grenen än jag trodde. Jag tycker mycket om den variationen.Lite grand kan jag föreställa mig berättelserna Kabaré Vemod är hopfogad av som dikter, eftersom det poetiska hela tiden är så närvarande. Efter avslutad läsning har jag faktiskt en känsla av att ha lyssnat istället för att ha läst. … Överlag måste jag nog säga att jag läser den här boken i en betydande känsla av just vemod. Det blir ibland ganska tungt att bära. Ibland blir jag också arg under läsningen. Jag hatar intrycket jag får av att vissa människoliv är… förfelade. Att det är ofrånkomligt, att det inte kommer att gå att förändra. Det är en känsla jag vill bekämpa, men ett intryck Kabaré Vemod framhärdar i att förmedla.Men så finns också Josef. Hans passager är ibland smärtsamma att läsa, men betydligt oftare lite…klatschiga. Ett inte särskilt vackert ord men det är det jag ändå måste använda här. Josefs berättelser är direkta och målande, lätta att ta till sig och att känna igen sig i. Det kan inte förnekas att många av dem också andas vemod, men de är samtidigt ofta mycket underhållande … I och med Josef får jag ett andrum från vemodet. För i sin varelse och i sin själ är han en mycket viktig motpol till vad som kan anses som förfelat. Överseende och förståelse finns det eviga krafter i, liksom i tolerans … https://sjungogudinna.com/2020/04/19/kabare-vemod/  […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s