Barbara Pym

  På tal om okänd storhet; Det fanns uppenbarligen en hel del människor även på femtiotalet som läste Förträffliga Fruntimmer och mådde innerligt väl av den, liksom jag och den gamle kamreren (som utgör resten av min bokklubb) gör. Men sammanfattningsvis fick Barbara Pyms författarskap inte det erkännande det förtjänade av sin samtid.

  Barbara är för tillfället död och därmed utom räckhåll för mig och min längtan. Hon debuterade ganska tidigt och i början hade hon framgång. Men hennes hjärtlöse förläggare Jonathan Cape var mellan 1963 och 1977 av den bestämda uppfattningen att hon var för gammaldags och att hon skrev för gammaldags och samtiden (ack, den hållningslösa samtiden!) tycktes hålla med honom. Under alla dessa år publicerades ingenting hon skrev, även om hon i sin desperation vände sig även till andra förläggare. Förändra sig ville eller kunde hon uppenbarligen inte, fast ett förträffligt fruntimmer aldrig hade stått lägre i kurs än då.   

  Men så 1977 utnämndes någon plötsligt Barbara till den mest underskattade författaren på 1900-talet, kritikerna förbarmade sig, man jämförde henne med Jane Austen (vilket alla som är från England alltid verkar tycka är så enormt smickrande). Hon fick någon form av uppsving. Elvis hade försvunnit men Barbara var tillbaka. Segerrusig skrev hon romanen Höstlig kvartett, något jag uppriktigt sagt önskar att hon hade låtit bli.

  Höstlig Kvartett gav mig akut dödslängtan. Visserligen läste jag den under usla förhållanden. Stugan var hyrd och luktade svagt av bajs, i duschen stod man upp till anklarna i avloppsvatten. Själv var jag sjuk som jag vet inte vad och uppsvälld som en luftmadrass i mänsklig form.  Jag blev så förtvivlad av att läsa om den höstliga kvartetten. Jag tyckte att deras liv var outsägligt deprimerande och att mitt eget inte var ett spår bättre. Det som gjorde mest ont var att hon hade svikit mig; hon var inte längre rolig. Romanen är inte alls oäven, men det var så det kändes. Efter Höstlig Kvartett vågade jag aldrig läsa något mer av Barbara Pym. Även om jag efter några år faktiskt förlät både henne och den höstliga kvartetten. Jag insåg, när jag såg nyktert på saken, att det faktiskt bara kan finnas en roman som Förträffliga Fruntimmer. Vågorna bör man aldrig piska. 

  Barbara Pym visste ett och annat om antropologi, gifte sig aldrig och fick inte barn. När hon blev pensionär flyttade hon ihop med sin syster i en liten by och bodde med henne till sina dagars ände. Hur gärna vill jag inte föreställa mig att systrarna var ungefär som Mildred Lathbury och Dora Caldicote! Men det var nog inte riktigt så. Enligt uppgift hade Barbara Pym ett stort antal romantiska relationer med olika män, en del av dem ganska prominenta. Vilket bekräftar min tes om att vara ett förträffligt fruntimmer först och främst är en fråga om hur man ser på saker och ting.   

En kommentar

Lämna ett svar till Förträffliga Fruntimmer – Sjung O Gudinna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s