Titel: Excellent Women ( Förträffliga Fruntimmer)

År: 1952

Författare: Barbara Pym

Längd: 292 s

Genre: Roman

”Jag har bestämt begagnat ert toalettpapper. Jag skall försöka komma ihåg att skaffa nytt, när det här är slut.””Åh, det går så bra så”, ropade jag tillbaka, ganska besvärad. Jag kommer från kretsar, där man inte skriker högt om sådana saker, men i alla fall hoppades jag att hon skulle komma ihåg det. Belastningen att hålla andra människor med toalettpapper föreföll mig tämligen tung. ” – Mildred Lathbury

  Förträffliga Fruntimmer drabbade mig i ungdomen i skepnad av En Bok För Alla. Omslaget var fullkomligt vedervärdigt. Alla En Bok För Alla ser ut som något katten släpat in, men det här är faktiskt extra fult. Vilken lycka att jag inte gjorde mig av med den (av rent estetiska skäl) innan jag hunnit läsa!

  Hur ung jag än var när jag först läste den här romanen insåg jag redan då att det var ett speciellt verk som jag gjorde bäst i att aldrig någonsin släppa ifrån mig. Vilket jag inte heller gjort  (förrän jag häromåret köpte en finare upplaga på antikvariat och lät den stackars kamreren få överta den fula). När jag läst boken en gång fick den dock stå på vänt ett tag bland mina Stephen Kingböcker medan jag kämpade på med att driva min ( i teorin) fartfyllda ungdom framåt. Som så många av er, kära läsare, försökte jag förlänga den så mycket jag kunde, utan särskild anledning. Det var utmattande, och det är inte heller någon överdrift att min äldre ungdom gick på tomgång i några år medan mina klänningar blev allt mer missklädsamma.

Det skedde gradvis, men idag är jag inte densamma. En avgörande och sorglig förändring var att upptäcka att jag inte längre uppskattade dånande musik. Det var som att få barn hade gjort mig lomhörd på något sätt. Eller också var det mitt arbete som med tiden åstadkom det.  Ungefär samtidigt började jag varmt uppskatta släktträffar. Men något förträffligt fruntimmer, det var jag ännu inte.

  Vad är då ett Förträffligt Fruntimmer? Kära ni, framför allt är det ett sinnestillstånd. Det handlar om att vara rättskaffens, men med en särskild finess. Att hedra livets mer vardagliga detaljer och ta sig an dem med en viss joie de vivre. Nog vore det önskvärda att likt Mildred Lathbury vara bildad ungmö, prästdotter och djupt involverad i olika föreningar och hjälporganisationer (till och med den urfåniga Pauvres Honteux), men så ser exempelvis mitt liv inte ut. Prästdotter är jag då rakt inte. Jag skulle rent av beteckna min far som en prästerskapets motpol, även om det låter djärvt. Och så mycket som jag genom åren intrigerat för att bli gift är jag värd att slippa kallas ungmö. Välgörenhetsarbete är jag inte främmande för, men särskilt aktiv är jag då inte.

  När min mormor dog var jag över 40 år. Min mormor var oändligt mycket mer än ett förträffligt fruntimmer, men det var helt klart en av de saker hon var. Hon hade flera olika serviser och diskade alltid för hand. Hon visade andra människor den mest utsökta charm så att de blev alldeles bortkollrade och hon visste alldeles för mycket om etikett. Ibland visste hon något mer än sin omvärld vilket kunde innebära besvikelser för henne. Hon var alltid sällskapslivets medelpunkt och hade en period när hon bar angorabasker och arbetade som turistguide. Förträffliga fruntimmer finns det alltför få och finner man ett har man funnit något mycket värdefullt. Men man kan inte alltid förmå dem att stanna kvar. Sedan 2015 har jag aktivt strävat efter att bli ett sådant fruntimmer själv. De flesta skulle nog säga att jag lyckats.

  Det handlar alltså om en viss sorts omsorg om detaljer. Man skall vårda sin klädsel och odla sin trädgård och skämma bort sin katt och förbereda sin kvällsmat noga. Man skall vara starkt medveten om, och engagera sig passionerat i, vad som händer i ens omedelbara närhet. Det är ganska viktigt för ett förträffligt fruntimmer att när det går begränsa sig just till det påtagliga. Mildred Lathbury bor exempelvis i ett utbombat London, det är bara hälften kvar av kyrkan hon regelbundet besöker. Kriget berörs inte överhuvudtaget i boken. Fokus ligger mer på middagsmat, Det Förhistoriska Sällskapet och prästens och hans systers förehavanden. Jag vill inte veta av att ni dömer Mildred Lathbury för detta! Kanske är hon klokare än ni vet om.

  Att vara ett förträffligt fruntimmer låter sig aldrig göras utan humor och sann passion för uppgiften, för då tror jag att det kan sluta mycket illa. Det finns en avgörande skillnad mellan ren inskränkthet och på att ta tillvara vardagens dyrbara kärna med klass.

  Själv kan jag inte beskriva vad just den här specifika romanen gjort för mig. Hur utsökta formuleringar som ”Jag åt koljan ödmjukt, utan sås” genom åren gjort mig glad när jag behövt det som mest. Det enorma värde jag av någon anledning alltid satt på att läsa om hur Mildred lyssnar på radiopjäser, hur hon går och handlar med korg på armen och om att hon har en elektrisk braskamin som hon knäpper på och av. Den pärlstickade lilla tehuven skall vi bara inte tala om. I efterkrigstidens råkalla London brygger Mildred ständigt te. Förnumstigt sparar hon lite olja till sin sallad. Jag känner mig trygg.

  Mildred Lathbury kanske har upptäckt livets hemlighet: att vara sig själv nog. Att vara kapten på sitt eget skepp. Att vara förbluffande modern och tolerant i sin tanke men ändå tillåta sig de regelbundna vanornas evangelium.  Det talas om att Mildred är oansenlig och om att ingen kommer ihåg hennes utseende. När man läser Förträffliga Fruntimmer blir man påmind om hur oerhört lite sådant egentligen har att betyda.  Kan Mildred Lathbury inte sova läser hon några sidor i en kokbok. Är hon förargad blir hon blossande röd men försöker som alltid hantera det genom ett kristligt sinneslag. Inför de flesta andra känslor blir hon mest förvirrad, som den gången då hon får vårkänslor och impulsköper mimosor. Det händer bara en gång, och hon gör inte om det. Överlag håller Mildred huvudet kallt.

  Jag har alltid tänkt att Annika Norlin vore den enda kvinnan för mig. Men hade möjligheten funnits hade jag kanske ändå lite hellre varit Mildred Lathburys väninna Dora. Jag skulle bära brunt ylle till vardags och se ut som baksidan av en buss, jag skulle troligen vara lärarinna på flickskola och jag skulle ofta komma på besök och låta Mildred passa upp på mig medan vi trätte om prästens uppförande.   

  Förträffliga fruntimmer är väl vad som inom litteraturen betecknas som en bagatell. För mig har romanen den allra djupaste innebörd och jag tvekar inte att kalla den ett manifest. Intrigen är helt underordnad karaktärsskildringarna och romanen handlar inte om de mer omvälvande livshändelserna. Men det är inte alla dagar verkligheten gör det heller.