År: 2018

Författare: Henrik Bromander

Längd: 196 s

Genre: Roman

”You can´t handle the truth”

–Nathan Jessup; A Few Good Men

  Det finns mycket att beundra Henrik Bromander som författare för. Kraftfullheten, intellektet och framför allt att hans bredd är oändlig. Den tar aldrig slut och han tar sig in överallt. Precis som Joel i Vän Av Ordning känns Henrik Bromander ofta som ett fruktansvärt men rättvist barn. Här vill jag framföra som min åsikt att barn inte nödvändigtvis säger sanningen (även om de nu har det ryktet om sig). De säger vad de uppfattar som sanningen. Vilket förstås kan vara illa nog.

  Tyvärr är det väl så att Henrik Bromander ser många saker alldeles kristallklart. Jag är inte den enda som har lagt märke till hans förmåga att fastställa obehagliga sanningar om obehagliga människor och fast man inte bett om det nagla fast sina rön i ens i panna med häftpistol. Åtminstone tycker jag att det är så det känns.

  Jag erkänner att jag ofta har en olycksalig läggning åt det paranoida hållet. Men herregud, när jag läser Högspänning, då går det för långt. This time it´s personal. Henrik Bromander väljer nu att skriva en bok om en medelålders akademiker i Utby, en kvinna som handlar på Allum och promenerar på Fjällbo Ängar och även i övrigt har så många likheter med mig själv att jag under läsningen ofta skäms ögonen ur mig. Jag har exakt samma sorts instinktiva avsky som Lotta gentemot mobiler och skärmar och nya digitala metoder på arbetet, mot teknik jag inte uppskattar som används för att kvalitetssäkra på ett sätt jag inte förstår. En gång drömde jag om att spränga internet i luften och det är väl mest en tidsfråga tills även jag hjälplöst flyr ut i skogen.

  De allra flesta finner nog det digitala samhället ganska spännande, medan Lotta och jag överlag finner det avskyvärt eftersom vi har svårt att hantera det och tar det lite personligt. Det är en förbryllande känsla att en gång ha varit kompetent och uppburen, kanske bäst av alla – men att plötsligt istället betraktas som konstig och lite bakom. ”Förbryllande” räcker inte, förresten. För jävligt, känns det. Och nu när jag sitter här och kämpar för att göra Högspänning rättvisa märker jag att romanen har ytterligare en dimension. Kanske handlar den också om att åldras? För en klassisk definition av åldrande är detta att vägra förändring.

  Detta är förstås en del av sanningen och inte hela sanningen. Lotta har, liksom jag, bättre dagar. Väldigt länge är hon helt kompromisslös i sin lärargärning och stolt över den. Hon är tapper i sin ensamma kamp. Ja, Lottas mod är faktiskt så stort att jag ibland känner att jag älskar henne bara för det. Precis som när man någon enstaka gång drabbas av en våg av kärlek till sig själv för att man gjort något bra. Att känslan inte är beständig gör den inte mindre äkta.  En upplyftande och glädjande insikt jag väl aldrig trodde att just Henrik Bromander skulle bjuda mig på.

  Även om jag tycker att Högspänning är så enastående rolig att den är en ren njutning att läsa (fotnoterna får mig att nästan lyfta från golvet) gör det ont i mig hur illa – och oftast genuint orättvist- Lotta behandlas av sin omvärld. Hennes känsla av att vara mobbad och plågad är knappast ogrundad. Hon är den ultimata pinsamheten, ett levande arbetsmiljöhelvete och det spelar ingen roll vad hon än försöker säga, omvärlden hör henne genom någon sorts dårfilter och ingen lyssnar på riktigt. Hon lever i en total orättvisa, hetsas till det yttersta och som alltid när det handlar om mobbning bortser alla elegant från att balansen var skev redan från början. Trots allt var det någon som började. Det är väl inte så säkert att det var Lotta?  Det är en grym skildring. Min känsla är att Henrik Bromander återigen lyckats skaffat sig tillträde till platser jag trodde var mycket svårare att hitta än så här.

  Det är en mycket spännande historia. Jag har alltid varit fascinerad av elallergins gåta. För den delen även av själva elektricitetens. Den är mystisk som Henrik Bromander själv, mörk och farlig och vem vet egentligen vad det är? Det intresserar mig inte ett skvatt om Lotta inbillar sig sin elallergi eller ej. Om någon nu trodde sig ha avslöjat henne genom att i smyg ha mobilen på eller ej. Det är annat som står på spel i den här romanen.

  Någon har skrivit att Högspänning belyser hur satans dålig mänskligheten är på att möta och förstå de verkligt avvikande. Det är förstås sant, särskilt när dessa verkligt avvikande ( hjälp! ) framträder på lite mer oväntade platser där man inte omedelbart väntat sig att stöta på dem. Som till exempel på Hvitfeldtska. Men så är det rätt ofta. Samtidigt styrs de verkligt avvikande naturligtvis av ungefär samma mekanismer själva. Jag tror att du, Henrik Bromander, avviker en hel del. Ändå har du denna förmåga att beskriva en djupt hetsad och missförstådd själ på ett sådant sätt att jag inte helt kan dela den där recensentens oro. Det finns hopp.

  Ack, den ensamma kverulantens (eller den modiga sanningssägarens?) bittra – men ibland nödvändiga – kalk! Det har dock hänt att människor tömt den och i slutändan fått sista ordet. Jag har en härlig känsla av att Lotta skulle kunna vara en av dem.