Monster i terapi

Författare: Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

År: 2020

Genre: Roman/ psykologi

Längd: 289 s.

” Du obekante, du välbekante!

En dag försvinner, ett år förflyter

Det ena minnet det andra jagar”

  • Runeberg

Jag gick till Akademibokhandeln. Den loje mannen framför mig verkade inte älska litteratur. Han knotade, han sade att han hade så jävla tråkigt. Han trivialiserade det sublima allt vad han orkade. Jag tillät det inte. Med en storslagen gest betalade jag istället för första gången på många år ett svindlande fullpris för en alldeles ny inbunden bok. Jag har åtrått Monster i terapi (på ett sätt jag sällan åtrår saker nuförtiden) sedan jag först såg den. Nu är den min. Jag läste den omedelbart, i extas, kan jag tillägga. Jag passade dessutom på att läsa om klassikerna ifråga. (Carmella hade jag inte hört talas om tidigare; nu är det sagt.)

  Vad gäller själva intrigen låter den på pappret visserligen kul, men hade någon annan legat bakom romanen hade jag kanske ändå inte kastat mig över den på samma sätt som nu. Genreöverskridande tilltag kan vara fantastiska men det kan också bli fel. Man bör inte skriva en sådan här bok och tramsa sig med putslustiga inslag där tidseror ska krocka och förlöjliga varandra. Jag finner också att författarna helt och hållet avstått från det. Det förekommer tidsreferenser, men det löses alltid på ett mycket elegant sätt. Hade de gett efter för frestelsen (om det nu är så särskilt frestande) hade romanen inte berört mig som den gör nu. Jag avskyr slutet, men det har jag gjort förr när jag läst romaner av åtminstone Mats Strandberg. Vi vill inte alltid samma sak i slutändan, och jag har lärt mig att respektera det.

  Porträtten- och analyserna av – karaktärerna är komplexa och utsökta. Överallt hittar jag nya detaljer, sinnrika och alldeles förtjusande. Vem lagade stygnen som gick upp? Jag är passionerad när jag läser, nästan galen. Minst empati har jag för Doktor Jekyll, eftersom han känns så ointressant och ängslig som person. Han påminner mig om en massa människor jag brukar reta mig på, inte minst mig själv. Minst förstår jag Laura, eftersom jag inte helt kan förstå hennes passion för Carmella och det provocerar mig att hon är så tjejig. För Dorian Gray känner jag mot slutet något jag nästan får beteckna som hat. Men alla karaktärerna gör något med mig.

  Jag vill att ni tror mig när jag säger att jag vet jättejättemycket om både litteratur och psykologi. Jag hoppas att både Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg – att båda hungrigt läser Sjung O Gudinna utgår jag från – känner briljansen i min recension, förundras över mitt skarpsinne och aldrig glömmer mig. Jag hoppas detta eftersom jag då kanske kan fjäska in mig hos mitt eget överjag, symboliserat av två författare jag beundrar. Kan man på grund av egen prestation få kontakt med eller – i allra bästa fall – få uppskattning från någon som skrivit en bok man ser upp till är man i mina ögon en mycket värdefull person. Det är därför jag håller på så här. Även jag själv skulle ha en viss nytta av terapi tror jag. Måhända kommer jag att överväga det.

  Monster i terapi återger mig nämligen hoppet på något sätt. När jag var liten var min syn på psykologer att de var extraordinära personer med förmågan att läka själar. Sedan inträdde en otäck och ganska långvarig cynisk era när jag ofta tänkte att psykologer kanske ändå bara är människor som vill verka smarta inför andra människor. Att vara professionell är det samma som att inte bry sig på djupet. Ingenting hjälper ändå och ingen förändrar sig i grunden. På senare år har jag tänkt att en psykolog är som vem som helst, gebitet är ett yrke som andra yrken. Ibland faller bitarna på plats och ibland inte. Nu när jag läser Monster i Terapi återfår jag i viss mån min tidiga idealism.

  För jag har gråtit över ett visst monsters öde ända sedan jag var liten och Boris Karloff kom vadande upp ur näckrosdammen. Ännu mer led jag när jag läste den riktiga boken och förstod hur intelligent och plågad varelsen var. Och att han var snäll. Och nu tillåts jag för första gången att känna ett hopp om att det som blev fel kan förklaras, förstås och kanske äntligen ställas till rätta. Victor Frankenstein, du mest impulsive och du mest korkade av alla vetenskapsmän, nu har du haft mer tur än du förtjänar. När psykologen så varsamt reder ut dina bevekelsegrunder känner jag sent omsider ett (mycket, mycket svagt) stygn av förståelse även för dig. Och när psykologen funderar på att tipsa monstret om att tatuera sig för att äntligen äga sin kropp. Då ler jag genom tårar. Den här psykologen. Till henne skulle jag kunna vända mig om min värld gick under.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s