År: 2018

Författare: Jacob Sundberg

Längd: 188 s.

Genre: Noveller

”Standing on the paving. Outside the office building.”

• Broder Daniel

  Det här var en bra idé, tänkte jag. Jag älskar novellsamlingar. Bra titel. Och omslaget är så stilistiskt skönt. Jag får goda förnimmelser och något säger mig att det här är boken jag – och många med mig – kanske har letat längre efter än vi själva förstått. En novellsamling som kan vara precis vad vi behöver för att få distans till vad samtiden insisterar på att kalla vår yrkeskarriär. Men ack, yrkeskarriären råkar ju samtidigt vara ens liv. Ibland skulle det också kunna vara tvärtom. Hur som helst, denna för mig tidigare okända bok har ett visst je ne sais qui och nyfiket för jag den med mig hem från Partille Biliotek.  

  Den genialiska idén i sig öppnar upp för nästan vad som helst. Ämnet är i princip outtömligt och psykologiskt intressant som få andra. Kanske är en av de största hemligheter vi tråkiga  människor har nu för tiden frågan om hur vi egentligen uppför oss vid en anställningsintervju. Eftersom det är på modet att byta arbetsplats med febrig intensitet innebär det förstås att intervjusituationen i sig idag är något allmängiltigt. Och samtidigt något topphemligt.

  Utifrån detta är det smått fantastiskt att ingen – vad jag vet – kommit på just den här idén tidigare. Inte ens Jonas Karlsson.   

  Väl hemkommen börjar jag läsa rakt upp och ner och tycker att novellerna också går ner på samma sätt. Faktiskt glider hela boken ner lika behagligt lätt som en ostmacka och först tänker jag att det här var väl ändå lite väl lättläst. Författaren kunde gott ha tagit ut svängarna lite mer. Jag ville nog förbryllas, jag ville även plågas.  Sådana känslor är det emellertid inte tal om vid läsningen av Vi hör av oss. Snarare är den ofta lite putslustig (något jag skall be att få återkomma till).

    Det är lite (eller snarare mycket) intressant att fundera över hur författaren fått denna varierade kunskap om hur det går till här i världen. De flesta av oss håller oss nog under livets gång så att säga inom samma intervjugren. Även om det kanske inte alltid var menat så  tvingas specialiseringen på en gradvis; man bliver vid sin läst. Därför får man som enkel socialsekreterare kanske aldrig veta hur det skulle vara att bli intervjuad av en fryntlig men lite bakslug kontorsvaruhandlare.  Man får inte heller tillfälle att fika med en viss Renate Schmidt. Nej, man är begränsad.

  De nio berättelserna i Vi hör av oss är enkla och förbluffande rakt på sak.  Författaren har en gång för alla bestämt sig: Det är Igenkänningen som är metoden och medlet. Här sitter jag som är kommunal tjänsteman och känner nästan ord för ord igen den standardiserade intervjusituation (och den oääändliga konflikträdsla) socialtjänsten  brukar bjuda på. Kontorsvaruhandel, Hypokondrikernas Riksförbund, översättarverksamhet och exklusiva inredningsbutiker vet jag mindre om (se ovan), men miljöerna känns så trovärdiga att jag inte har några skäl att misstro dem heller. Så nu vet jag mer än tidigare. Bara en sådan sak.    

  Även om intervjukandidaterna (med något undantag) inte tycks vara några större personligheter utan helt vanliga människor är karaktärsskildringarna utmärkta. Tillsammans med en god och rask dialog blir det effektivt. Mycket trovärdigt. Det där putslustiga jag nämnde är helt i sin ordning för finns det något sammanhang där sådant gör sig bra så är det väl vid intervjuer. Jag har sammanfattningsvis ingenting alls att anmärka på, Vi hör av oss är ett skickligt litet hantverk.[1]  Skulle jag klaga på något – även om det inte är Sjung O Gudinnas melodi – vore det kanske just på det lättsmälta. Något mer svärta eller ett sting av äkta obehag kunde måhända ha fördjupat upplevelsen       

  Men kära läsare, är icke litteratur ibland som teater?  Bäst skådespelare är kanske inte den som vrålande sparkar in en dörr utan den som helt enkelt öppnar den på ett trovärdigt sätt. Vilket den gode Jacob Sundberg också gör.

---

[1] Jag försöker inte vara nedlåtande; boken är ganska liten rent fysiskt.