Jacob Sundberg

  När jag ska ringa till människor jag inte alls känner har jag numera börjat försöka tänka ut någon sorts persona åt dem i förväg.  Med ledning av Jacob Sundbergs egen hemsida drog jag slutsatsen att ungdomen i det dystra, undergångspräglade brukssamhället trots allt påverkat honom. Vore det då inte rentav rimligt att utgå från att han alltsedan dess hyser en sorts hemlig inre antipati, kanske rentav en avsky, mot alla som arbetar på kontor?  Oavsett om   han nu gör det själv ibland eller ej. (För det förmodar jag att han gör). Jag utgick från att denna inre konflikt kunde vara en del av bakgrunden till Vi hör av oss. Jag såg framför mig hur Jacob drog upp ganska mycket ogräs och målade ett plank med en känsla av trots. Musarm är ett låtsasord! Vrålade han i min fantasi.  

  Men som alltid hade jag grundligt fel. I vårt samtal lät jag nog rätt politisk. Det förvånade mig själv men det bara blev så. Jag ställde så många frågor kopplade till att bruka jorden att han till sist försynt frågade om jag själv var lantbrukare.     

  Istället för att vara en butter hämnare från Bergslagen påminner Jacob Sundberg ganska mycket om en delfin, tycker jag. Han är lättsam, kvick och skimrande. Mycket intelligent. Och bildad. På en insinuant[1] fråga kan han omedelbart redogöra för vilken filosofisk era han är mest intresserad av – sextonhundratalet. Vi skall återkomma till detta. Han säger med äkta känsla att han älskar Dostojevskij. Han säger också att han själv som författare på samma sätt skulle vilja beröra på djupet, men att det ofta verkar vara just det lättsamma som kommer till honom.

  Jacob är hårdrockare, copywriter, f d ståuppare och en människa som verkligen älskar choklad. Men att vara författare är för honom det högsta. Det bästa. För då får han ge utlopp för hela spektrat av känslor och tankar, han får tala till punkt och han behöver inte handskas med de omedelbara konsekvenserna av vad han skrivit. Kanske blir ni rädda nu. Men Jacob försäkrar att vad han framför allt vill är att underhålla. Han har inget politiskt ärende. Inte heller ett allmänfilosofiskt.

  Och här och nu återvänder vi alltså till filosofin. Jag gjorde faktiskt Jacob orätt när jag i min recension kallade honom putslustig. Frågan om huruvida all lärdom kommer från erfarenhet eller ej, själva frågan om hur vi bildar oss vår kunskap om världen är mycket intressant. För Jacob är den central. 

  I Vi hör av oss har han velat leka med känslor och tankar runt självförverkligande och karriär. Självbildens kollision med hur vi uppfattas av andra. Läran om orsakssamband. Att  leka med sådana frågor känns som ett sympatiskt sätt att ta sig an dem, och för det förtjänar man inte att kallas putslustig. Jag tycker att det tyder på optimism, snarare än lättviktighet.   

  Jag sökte Ivar Lo-Johansson, jag fann en delfin; jag är inte besviken.    


[1] Kanske lite väl insinuant om man betänker att jag själv endast innehar 13 poäng filosofi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s