Författare: Markus och Frida Torgeby

År: 2019

Längd:190 s.

Genre: Friluftsliv/ filosofi

”Jag kommer inte att söka upp er, Clarice, eftersom världen är en intressantare plats om ni finns i den. Se till att ni visar mig samma tillmötesgående.”

-Hannibal Lecter

  För mig har det alltid framstått som intressant att Markus T håller en så intensiv kontakt med nutidssamhället. Så stora delar av det har han ju absolut ingen nytta av.

  Ändå har jag alldeles bestämt för mig att jag en gång såg honom på det världsliga Göteborgsvarvet, intervjuad högt ovan massorna av en av de där männen med genomträngande sportröst.  Jag hade inte ens startat än (och hade sannerligen ingen större lust att göra det heller) men Markus T hade redan sprungit ett helt varv jättesnabbt och nu skulle han snart springa ett till, så fort han hade intervjuats färdigt. Jag minns att jag då precis hade läst Löparens hjärta och att jag tyckte det var märkligt att Markus T dök upp i ett sammanhang som detta. Och jag minns att den småsinta känslan av att vissa alltid ska överdriva trängde sig på. Det räcker väl med ett varv, tänkte jag harmset.     

 Men vad hade jag med det att göra, egentligen?   

  Jag vet ärligt talat inte varför jag inte retar mig på Markus T. Det finns en klassisk betingning hos mig som jag tror att jag delar med många andra. Om någon gör ovanliga livsval och kombinerar det med en nästan manisk drift att förkunna det, på alla sätt som är möjliga, kan det bli irriterande tycker jag. Ibland provocerande[1]. Vid det här laget är det påtagligt väldokumenterat hur Markus lämnade allt och flyttade ut i skogen. Det är dock rätt svårt att hitta något att beskylla Markus för som han inte själv redan identifierat för länge sedan.  Jag har inte hört honom kalla sig hipster men det kan han också göra om han känner för det.

  Ändå tycker jag mycket om Löparens hjärta. Det filosofiska anslaget är obevekligt och språket avskalat. För det mesta. Men så ibland tycker Markus att det varma vattnet ”smakar röv” eller att det är ”gött” att få gå och lägga sig när man ätit korv. Han vill vara ensam men erkänner utan omsvep att han också vill synas. Han kör sin mamma i rullstolen nerför en backe i 50 kilometer i timmen; hennes hår står rätt ut där bak men ingen av dem är rädd. Däremot är Markus själv väldigt mörkrädd ibland i skogen. Hans mänsklighet är underbar.     

  Nu har Markus T alltså skrivit en bok till, denna gång tillsammans med sin hustru Frida. Bilder upptar en stor del av den vilket känns ganska självklart utifrån innehållet. Markus och naturen gör en sorts gemensam presentation, de berättar någonting. Så här skulle det kunna vara och så här kan det se ut. Frida Ts bilder är vackra, vackra, vackra. Som en extra bonus ser familjens barn ovanligt trevliga och tänkande ut. Jag blir på gott humör och inte det minsta provocerad.

  Jag förmodar att det här är ett verk som vissa personer gärna skulle ha som en sådan där bok som skall ligga arrangerad på soffbordet och absolut vara i en viss färgskala för att passa in. Sova Ute kan vara för liten till storleken, men den är vacker och tankeväckande och jag tror att sådana böcker brukar vara det[2]  Men se, då skulle dessa personer denna gång också kunna lära sig något!  En hel del, faktiskt.

 Även om det här är en sorts naturpraktika (ibland tänker jag ganska mycket på Laura Ingalls Wilders böcker) förmedlar Markus sitt budskap med ett absolut allvar som hos vem som helst annars nästan skulle verka pompöst. Han finns själv med på bilder i boken och framstår verkligen inte som en person man fjantar sig med. Jag tycker om det. Att det syns att han menar allvar. Och samtidigt berättar han ärligt om hur han skäms för att han inte tänkte tillräckligt på sin familjs behov för att ens vilja arbeta när barnen var mindre. Jag tror att många andra skulle ha formulerat en sådan sak ganska annorlunda.

  Det är inte heller precis lättvindigt Markus T har kommit fram till sina lärosatser. Det har skett genom ett nästan ofattbart mod och vad som för mig framstår som en total likgiltighet för att ha det bra. Förvisso kan man ha det bra på olika sätt och jag är djupt och innerligt avundsjuk på – och inspirerad av – de insikter och erfarenheter Markus T kämpat för och därför vunnit. Själv skulle jag krepera av att äta så överdrivet mycket gröt i fyra år i sträck, av att frysa så mycket, av att trots nattlig skräck sova ensam i en kåta, av att löpträna i Tanzania  i ulltröja och tights och inte få dricka en droppe vatten utan att få ett rapp av tränaren. Det finns inslag i det Markus så hjärtans gärna gör som jag har mycket svårt att förstå.

  Men naturen verkar förstå honom. Och den här boken innehåller faktiskt en mängd handfasta tips som jag ämnar prova så fort det bara går. Att sava verkar listigt och härligt och tanken på att bajsa i en bäck verkar berusande på mig. Att stubba verkar å andra sidan enormt svårt. Jag finner Markus T generös. Han berättar saker jag inte visste. Han beskriver saker jag inte kan men ger mig en känsla av att jag kanske faktiskt kan lära mig dem. Han kommer med uppslag och infallsvinklar jag inte riktigt kan släppa efteråt. Jag ser upp till hans kunskaper.

  Jag brukar försöka få någon form av kontakt med författare jag skriver om men den här gången avstår jag. Det är inte meningen att personer som jag och Markus T skall sammanföras. Men Markus. Vissa av våra stjärnor är gemensamma.

---

[1] Även detta är ett uttryck för missunnsamhet.

[2] Jag vet att jag låter dryg. Är bara avundsjuk för att vi har det sunkigt hemma.