Titel: Vor Rehen wird gewarnt ( Varning för rådjur)

Författare: Vicki Baum

År: 1951

Längd: 320 s

Genre: Roman

” Det var en av mrs Ambros egenheter att hon, trots sitt stillsamma, anspråkslösa och intagande sätt, ideligen blev mittpunkten i små störande, oroande episoder.”

  Det anses ju allmänt vara en absolut dödssynd att avslöja ens det minsta lilla om en bok på förhand. Ändå finns ju handlingen alltid främst i en betraktares öga. Kanske gör jag Sjung O Gudinnas läsare orätt men – jag tillåter mig faktiskt att tvivla på att ni har omedelbara planer på att läsa Varning för rådjur från 1951. Kanske har ni den goda turen att redan ha gjort det?  Oavsett vilket ämnar jag nu avslöja precis vad jag vill om handlingen. 

  Varning för rådjur berättar – maliciöst och elegant –  historien om en skenbart skör och ytterst raffinerad äldre dam vars paradnummer genom alla år varit den sårade gasellen.  Det blåtonade håret ligger i en bländande våg och hyn är finare och vitare än den medelålders dotterns. Ann var en gång en stor skönhet och genom livet har hon huvudsakligen ägnat sig åt att manipulera sin omgivning för att få vad hon vill ha. De få personer som genomskådat henne – eller rentav utmanat henne – har hon tillintetgjort. Allt hon någonsin gjort har skett genom list och beräkning.

  När Ann Ballard som ung flicka inte får följa med på picknicken äter hon i smyg en hel kokt hummer för att få utslag. Så att alla andra också måste stanna hemma.

  När hon som ung kvinna vill inleda en affär med sin systers make utger hon sig för att ha räddat ett barns liv. Så att alla skall förstå att ingen annan kan mäta sig med henne.   

  Hon knäcker sin förste makes livsvilja genom att hindra honom från att driva sin plantage på det sätt han önskar, hon driver sin egen syster in i döden. Hon får faktiskt till slut gifta sig med systerns framgångsrike violinist till make men tvingar honom – av ren ärelystnad – till saker som är fullkomligt emot hans natur. Hon bryter ner honom till en spillra av sig själv och bränner hjärtlöst upp hans violin för att få ut försäkringspengarna. Då tar han livet av sig. Sin styvdotter berövar hon den stora kärleken.

  Jag har lagt märke till att det i varenda bok jag någonsin läst av Vicki Baum finns någon sorts anspelning på vad som säkert var tabu, med dåtidens mått mätt. Ibland är det bara en antydan, ibland är det lite mer än så.  I Varning för rådjur sägs det så gott som rent ut. Anns omhuldade son och avskydda svärdotter har en god vän som författaren rasande tar parti för. Larry, den fete Ganesha, som försöker bortse från sin natur för att inte såra någon. Ann drar emellertid helt andra slutsatser av Larrys beteende. Liksom av en händelse råkar hon sedan tidigare också ha ett eget horn i sidan till honom. Det blir den utlösande faktorn till vad som följer sedan. 

   När romanen börjar är Ann tillsammans med sin halvgamla ungmö till styvdotter ute på resande fot. Styvdottern försöker ta kål på det olycksbringande rådjuret genom att helt sonika knuffa henne av tåget. Med tanke på att den här romanen skrevs 1951 och inte är en detektivroman får man säga att det är ett ganska kontroversiellt tema. Ann överlever dock fallet och det är under hennes Golgatavandring tillbaka till civilisationen som hennes liv passerar revy för henne och alla hennes synder redovisas (kronologiskt) för läsaren.  

  Ja, kära nån. En sak är säker: Författaren är sannerligen inte särskilt förtjust i kvinnor av den sort som använder sig av svimningar, kyssar och lögner för att uppnå sina mål. Kvinnor som Ann. Som ägnar timmar åt att trä band i sina underkläder och åt att gnida in sina händer med rosenvatten och glycerin. Och det kanske vi andra inte heller är. Men denna både moderna och omoderna roman skildrar ändå Ann Ambros, née Ballard, med en sådan humor att jag har ganska svårt att motstå henne.

  En gång var det någon som undrade varför det egentligen anses så fult att manipulera någon. Personen ifråga hänvisade till fysioterapin där ordet inte alls betyder något fult. Utan där manipulation ses som ett medel för att normalisera rörligheten.

  Den här författaren har en annan syn på tingens ordning. Vicki Baum radar skoningslöst upp  rådjurets otaliga förbrytelser och befriar fullständigt hennes omgivning från allt personligt ansvar. Synderna kan helt enkelt inte förlåtas; de motiverar dödsstraff.  Varning för rådjur är inte det minsta komplex. Den har bestämt sig och tar oblygt ställning; Allt är rådjurets fel.        

  Men man får ändå konstatera att systerns stackars make, den gudabenådade violinisten som levde för Konsten (och sin svindyra violin) knappast var oskyldig själv. Han var under alla år högst mottaglig för Ann svimningar och ljuva doft. Sensmoralen är förstås att det var violinistens alldagliga men hjärtegoda hustru, Anns syster, som verkligen var något att ha. Tanken är att violinisten skall ömkas för sin mänskliga svaghet. Tyvärr finner jag honom ganska gnällig. Visserligen beklagar jag den ovärderliga violinens öde men familjen var faktiskt utfattig. Och systern som drevs in i döden led redan av lungsjukdom, och den där förste maken med plantagen överreagerade trots allt en hel del. Styvdotterns stora kärlek behövde inte ha låtit sig avskräckas.

  Det anses ju allmänt att Vicki Baum alltid skrev om självständiga kvinnor, men det där vete sjutton om jag egentligen håller med om. Jag uppfattar att hennes hjältinnor påfallande ofta ändå är slavar under en och annan man, så även i detta fall. För Ann är verkligen varmt fästad vid violinisten. Vilket förstås är en stor del av förklaringen till hennes agerande.  

  Kära läsare. Låtom oss rannsaka oss själva. Ser vi upp till personer som ser till att få vad de vill ha eller fördömer vi dem? Kan vi själva tänka oss att avstå från något vi av hela vår själ åtrår enbart för att slippa förställa oss? I så fall är vi mer än människor.

  Ondskan och den rena egoismen bör vi förstås aldrig någonsin anamma. Men jag tror inte att just detta rådjur enbart bör fördömas.