Vicki Baum

”Pity is the deadliest feeling that can be offered to a woman”.

  Under bra många år trodde jag, med en viss brist på omvärldskunskap, att jag var en av mycket få personer som var bekant med Vicki Baums författarskap. Jag förstod sedan att så inte alls var fallet, men så många var de åren att jag ändå fortfarande har svårt att se henne som den mycket kommersiellt gångbara hon var. 

  I mitt föräldrahem stod tio av hennes böcker inklämda bredvid varandra i matchande låtsasläderband. Varje blad i varje bok hade en ädel patina av mina föräldrars cigariller. Två av de böckerna är mina nu, genom några listiga  – och kanske oförlåtliga-  handgrepp i samband med en flytt. Jag har samvetsgrant burit dem med mig genom livet. Den ena av dem är förstås Menschen im Hotel, vad trodde ni. Men inte förrän just nu (för tretton minuter sedan) tog jag reda på vem som spelade Flämmchen  i filmen. Aldrig satte jag boken i samband med filmen Grand Hotel. När jag trodde att jag var ensam om Otto Kringelein insåg jag inte alls att Joan Crawford var inblandad.      

  Vicki Baums romaner kretsar på något sätt alltid runt Konsten, i den ena eller den andra skepnaden. Att dansa, att spela. Att måla. Ofta, ofta handlar det om förödmjukelsen i det obönhörliga misslyckandet. Men aldrig någonsin får man känslan av att det är för sent att hoppas. Hennes karaktärer är enastående. Förvisso är de alla inte lika komplexa. I varje roman finns ett antal personer – oftast affärsmän eller motsvarande – män av värld – som mest tycks vara utformade för att de skall stå här och där med en cigarr och bidra med sina reflektioner. Men jag uppskattar det. Jag tycker det är elegant. Lena Andersson skriver om väninnekören; detta är en sorts världsmannakör. 

Vissa romaner är mycket humoristiska, andra djupt deprimerande. Man vet inte riktigt hur det blir. Som författare har Vicki Baum en föränderlighet jag nästan bara sett prov på hos…Agatha Christie (döm mig nu om ni så önskar). Men det är något hos var och en av dem som jag förknippar med den andra. Kanske är det förmågan att med bara ett par penseldrag lyckas förmedla precis vem en karaktär är. Och på så vis komma undan med att introducera betydligt fler karaktärer än vad som är brukligt. Detta är en gudagåva.    

  Vicki Baum var en person som levde ett fascinerande liv. Fast jag läst så mycket annat av hennes hand har jag inte läst hennes postumt utgivna självbiografi. Det är förmodligen idiotiskt. Ty lyss; Vicki Baum var en österrikisk judinna – med en förfärlig barndom –  som sedermera tvingades gå i exil. Först var hon harpist, sedan journalist. Sedan boxare. Alltid författare. Från och med Menschen im Hotel prisades hon internationellt och var enormt produktiv – hon skrev över 50 romaner. Sedan var hon manusförfattare i Hollywood ett tag.

  Hon hade två äkta män och fick två söner och ärligt talat måste Vicki Baum ha varit en person med ett rent skrämmande mått av energi. Men på fotografier ser hon cool ut.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s