Sill i päls

Titel: Sill i päls

Författare: Kristoffer Lieng

År: 2020

Längd: 206 s

Genre: Geografi och resor

Det är inte det att jag tvunget vill berätta min egen livshistoria, men ändå känns det lite sorgligt att i princip inte få en enda fråga.”

Kristoffer Lieng vet då vad han gör. Till att börja med – titeln. Även om ”sill i päls” nu råkar vara en rysk maträtt [1]är själva tanken på en sill i päls så vansinnigt fantasieggande. Vad menar han?  Menar han att Vladimir Putin är lik en sill? Kan det handla om ogliarker? Kommer jag att få veta mer om ryskt vardagsliv? Den här titeln har fått mig att sukta så mycket efter boken ifråga att jag genom ovilligt ombud förbeställde den på biblioteket.  Men mången ann brann som jag, och de läste ju så bedrövligt långsamt att jag tröttnade på min egen snålhet och köpte den själv istället.

  Min enda besvikelse vid första anblicken är att mitt så hett efterlängtade exemplar av boken ser ut lite grand som ett läromedel ( men så går det när man inte köper inbundet) . Korrekturläsningen har tråkigt nog inte varit helt u.a. Men omslaget är coolt och snyggt.

 Ni hade kanske inte trott att jag var kompetent att recensera politiska betraktelser, och i detta har ni i så fall alldeles rätt. Jag kände mig faktiskt lite darrig till sinnes innan jag började läsa, en känsla jag haft gott om tid att bygga upp. Stod jag inför Sjung O Gudinnas största utmaning hittills? Men Sill i päls är inte per definition politisk. Jag hade missförstått det hela. Den är mer  personlig. Både personlig och opersonlig, om man kan tänka sig något sådant

  Ordet ”kåsör” känns egentligen inte riktigt  passande att använda om en person med en så beundransvärd personlig ambition som Kristoffer Lieng. Under hela sin svenska skoltid ( i Ängelholm, av alla ställen) har han bidat sin tid, enligt egen utsago lyckats ge samtliga arbeten i samtliga ämnen en rysk inriktning, aktivt förberett sig för ett liv i ett annat,  från början utvalt, land. Vilken enastående beslutsamhet!  Eftersom det just var Ryssland han ville till också. Hans kunskap är djup. Jag får inte riktigt ihop det hela med bilden av den raljante kåsören. Tänk er Kar de Mumma och tänk er honom i Sovjetunionen. Nej. Kristoffer Lieng får dock skylla sig själv eftersom han så noggrant undviker att komma ut på vatten som är det allra minsta djupt. Det är rätt så elegant gjort. Jag är säker på att det finns en tanke bakom det och lika säker är jag på att den tanken går min näsa förbi.

  Att Kristoffer Lieng väljer att ge sin bok den menande undertiteln ”Tjugo år i Putins skugga” men sedan redan på ett tidigt stadium deklarerar att han inte ämnar skriva ett enda dugg om VP har jag ingenting emot. Jag håller med författaren om att VP får tillräckligt med uppmärksamhet ändå och uppskattar greppet. Det är en fråga om fokus. Även om författaren själv hävdar att Sill i päls bara skall behandla det oviktiga är det han berättar väl värt att fokusera på.

  Boken består således rent definitionsmässigt av ett antal kåserier, mer eller mindre kronologiskt ordnade. Kriterierna för ett kåseri är väl just det lättsamma, balansen mellan det personliga och det allmängiltiga. Och underhållningsvärdet. Och själva tonen.   

  Man får som sig bör också veta en hel del om författaren. Om hans vietnamesiska namn och hans norsk- lettiska anförvanter. Om den outsläckliga, brinnande – men ändå lustigt nyanserade – passion för Ryssland som dessa anförvanter – av förklarliga skäl – inte alltid helt kunnat omfamna. Om hans avskyvärda erfarenheter av studentboendet Ulricedal i Lund (jag förstår honom).   

  När nästan alla kåserierna (utom det svidande mellanspelet om Ulricedal) faktiskt handlar  om Ryssland, olika företeelser i vardagsRyssland  blir det enormt intressant även om ingen ställning tas och inga smaskigheter om VP uppdagas. Personligen visste jag egentligen föga. Den enda person jag någonsin känt som på liknande sätt levde för Ryssland var en kvinna med gigantisk byst som – om jag förstod saken rätt – gifte sig med en rysk diplomat till slut. Det är förstås ett sätt att inkorporera kulturen men nog är det coolare att som Kristoffer skaffa sig arbetstillstånd och tjänstebostad. Jag har läst lika mycket Dostojevskij som alla andra och uppskattat det varmt, men läsningen har också utrustat mig med vissa artonhundratalsföreställningar. Jag såg fram emot att nu se dem bekräftas eller motbevisas.

  Hur är det nuförtiden? Vad är Kristoffer Liengs uppfattning? Det avslöjar han inte riktigt. Det gillar jag. Han har enormt mycket att berätta men det han berättar läggs inte fram som sanningar. Han säger bara vad han ser.  Kristoffer berättar om hur det är att arbeta på Radio Rysslands röst, om språk och undervisning och mat och bostäder och sjukhusvistelser och bilar och musik och jämställdhet och dramaqueens.  

Riktigt privat blir det egentligen bara på ett ställe i Sill i päls. När Kristoffer skall umgås på karrahelg[2]   med en kusin som bara pratar om sig själv och äter elva olika sallader utöver alla grillspett. Och dricker vodka. Och inte har något riktigt begrepp om vilka som egentligen är Kristoffers föräldrar. Kristoffer själv säger inte så mycket alls denna helg. Han tror att kusinen tycker att han är tråkig. Men de skiljs åt som bröder.

  Är den stereotype ryssen då en svårmodig babblare? Som dricker vodka och pratar och pratar tills han tappar tråden?  Kristoffer Lieng tycks ha frotterat sig med en och annan sådan person (han kallar det att bli ryssplainad ) och själv misslyckats vid flera mandomsprov av typen vem-säger – nej-till-vodka.  Han skriver medkännande om den hemliga ryska lättnaden när landets president – ej nämnd vid namn – visade sig vara nykterist. Vilket erbjöd gemene man chansen att ta efter honom och ändå vara – en man.   

    Sill i päls – jag är glad att jag fann dig. Du är fartfylld och rolig, du är allmänbildande och spännande. Det gör ingenting att du liknar ett läromedel när du faktiskt också kommer med så mycken lärdom. Du får mig att önska att jag brann för något. På det sätt din författare brinner.    


[1] Sill begravd under majonnäs och rödbetssallad. Nej tack.

[2] Det vet ni nog inte vad det är, om ni inte kommer från Simrishamn. Eller Ryssland, kanske.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s