Författare: Magnus Dahlström
År: 2020
Längd:389 s.
Genre: Roman
”The apparition of these faces in the crowd;
Petals on a wet, black, bough.”
-Ezra Pound
Efter en otäck upplevelse i början på nittiotalet, när jag på grund av ett visst teaterintresse läste Järnbörd, har jag varit mycket noga med att undvika Magnus Dahlströms verk. Alla har vi väl läst en och annan bok vi önskar att vi låtit vara ifred. Böcker vars litterära värde varit odiskutabelt, men som förstört något i en, alternativt öppnat någon liten lucka inom ens själ som man nog föredragit att ha förseglad. Hittills har jag mött tre sådana böcker och det vete sjutton om inte Järnbörd är den allra värsta. Den är fasansfull och konkret. Jag har aldrig riktigt kommit över den.
Likväl har jag nu vågat läsa Förhör, och det ångrar jag inte, för det har varit en stor upplevelse. Man vet inte alltid om saker sägs, tänks eller antyds. Trolskt som i skogen om skymningen men ändå skarpt och obevekligt. Det är surrealistiskt men samtidigt så begripligt. Det finns inga leenden men det är ändå inte dystert. Magnus Dahlström skriver på ett för mig magnetiskt sätt. Jag har gjort fel i att undvika honom i tjugoåtta år.
Skenbart handlar Förhör om en civil utredare, nyanställd hos Polismyndigheten. Det är ganska fascinerande i sig, att en ordinarie människa får förhöra brottslingar. Men det är fullt möjligt numera. Jag har gjort mina egna fruktlösa försök att beträda denna arena. När jag läser Förhör gratulerar jag i viss mån mig själv till mitt misslyckande.
Av kollegorna, de riktiga poliserna, bemöts huvudpersonen i princip inte alls, eller extremt otrevligt[1] . De människor hon förhör bemöter henne oftast med respektlöshet och skepsis, men de pratar ändå. Om de ljuger eller talar sanning vet man inte riktigt.
Förhör problematiserar något jag själv mycket sällan formulerar men som jag ständigt befinner mig i. En utredningssituation, eller en förhörssituation, är ett så stort mänskligt övertramp att det enligt min erfarenhet automatiskt uppstår en sorts ofrivillig närhet mellan parterna. Man kanske inte vill känna förståelse för varandra men man kommer inte riktigt undan den känslan. Någonting tar man med sig därifrån. En civil utredare har väl i uppgift att överlämna sina rön till en riktig polis. Hur känns det? Krossas man då likt ett krusbär mellan Svea Rikes lag och det mänskliga mötet?
Magnus D har inte intresserat sig mycket för ett eventuellt etiskt dilemma, han är inte riktigt den typen, och det vore inte heller på sin plats i en sådan här roman. Istället presenterar han det hela som en form av löst kombinerade gåtor. Ibland har det kanske inte ens begåtts något brott, ibland ser det helt annorlunda ut än vad det verkar. Fingerade namn som Tara Reid, Adele m f l förekommer. Faktum är att alla egennamn konsekvent kursiveras, som om någon säger dem på ett ironiskt sätt. Den civila utredaren namnges ej, men är inte riktigt lika ansiktslös som hon själv verkar tro. Jag för min del har en bild av henne. En rätt så redig person med lite jävlaranamma och en stark vilja att gå till botten med saker och ting. Sedan vet jag inte mer.
Magnus D konstaterar, stillsamt och alldeles lidelsefritt, att rättvisan är underligt orättvis. Ingen kan veta vem som ljuger. Det går ofta inte att fastställa, och det spelar heller ingen egentlig roll för själva utgången av ett rutinärende.
I förbigående snuddar han försynt också vid något jag, för att känna yrkesstolthet, normalt sett inte befattar mig med; frågan om betydelsen av intensiva insatser i utsatta familjer. Den eviga frågan om hur det skulle ha gått annars. Barnets utsatthet kontra familjens integritet. Den risk samhället inte vågar ta i förhållande till hur välfungerande samhälleliga insatser egentligen är i praktiken. Jag har en gång för alla tagit personlig ställning till det hela, men när jag läser Förhör känner jag ändå delvis igen samhällets självgodhet. Den oemotståndliga frestelsen i att rationalisera, i att tolka allt utifrån en i förväg fastställd grundföreställning. En person som denna civila utredare blir då mycket irriterande, nästan farlig.
För att trivas som en kommunal tjänsteman behöver man kunna manövrera sin moral genom det kafkaaktiga med ett glatt humör, ta vara på vad man kan använda och överse med resten. Acceptera att man i utbyte mot möjligheten att då och då kunna göra något verkligt betydelsefullt behöver flyta med och följa reglerna. Detta är en sorts Djävulens kontrakt som uppenbarligen fungerar alldeles utmärkt för många av oss. Kan det vara på samma sätt inom Polismyndigheten? Det kan jag naturligtvis inte veta (och hur kan Magnus D veta det?). Men det verkar så.
Den civila utredaren ifrågasätter visserligen, men jag får absolut ingen känsla av att hon på djupet bryr sig om huruvida någon verklig orättvisa begås. Jag tycker att det verkar som om hon mycket väl kan leva med det. Så länge hon kunnat klarlägga vad som är sanningen bryr hon sig inte om vad som händer sedan. På det sättet är hon hårdhudad, nästan känslokall.
Med jämna mellanrum står utredaren vid spegeln och försöker få grepp om sitt utseende, sitt ansikte, sig själv. Vem är hon och vad gör hon? Hon betraktar sig utifrån. Det vore säkert en god idé om vissa myndigheter då och då kunde göra något liknande.
Förhör, tack för en förtrollad tid. Jag tror att vi förstår varandra.
[1] Detta bekräftar vissa obekräftade uppgifter om hur det kan vara att arbeta på Polismyndigheten utan att vara polis.
Sjung O Gudinna 