Författare: Daniel Gustafsson

År: 2019

Längd: 288 s.

Genre: Roman

” It’s just a question of time

Before they lay their hands on you

And make you just like the rest

I`ve got to get to you first”

-Depeche Mode

  Odenplan har varit en sann prövning att ta sig igenom. Den vill ha allt och mer därtill av sin läsare, den förväntar sig absolutionen. Men jag vill inte bli tvingad att begrunda. Jag vill inte följa med på dessa irrfärder! Varför vet jag egentligen inte. För att det gör ont, antagligen. Det var länge sedan jag blev så arg på någonting som på den här boken.

  Sanning utan försköning var naturalismens ambition. Odenplan känns för mig som en naturalistisk roman som samtidigt har såväl ett poetiskt som ett filosofiskt anslag. Om man nu kan tänka sig något sådant. Bildspråket är oerhört starkt; världen rinner på ett ögonblick bort i stora blöta sjok, förlorar sin form och tycks sugas upp av asfalten under mannens fötter. Inte så naturalistiskt, invänder ni.  Men jag vidhåller min ståndpunkt– Odenplan är både och.

  Meningsuppbyggnaden i romanen är provocerande komplicerad; samtidigt ofta vansinnigt vacker. Följer man med ut på grenarna kan nog nästan vad som helst hända med ens stackars självbild. Men även om man som jag aktivt försöker fuska och ibland avstå från utmaningen att ta in texten på riktigt går det inte att komma ifrån att det är smärtsamt. Ända tills klockan slår halv sex och pojken slutligen hämtas på fritids.

  Romanen skildrar en enda dag, en rätt jävlig sådan, där en vacklande fader med ont i magen har en enda praktisk uppgift att utföra och – jag anser mig tvungen att påpeka detta – inte utför den till belåtenhet. På slutet fantiserar jag om hur pojkens mamma kommer att misstycka. Bara en sådan sak.  Varför måste separerade föräldrar vara så förbannat stränga och missunnsamma mot varandra? Det är någonting jag personligen ogärna funderar på. Ni är säkert många som gärna också skulle vilja slippa. I så fall avråder jag er från att läsa Odenplan.

  Under denna evighetslånga dag konfronteras pappan med i princip allt en människa kan konfronteras med inom och utom sig själv.  En del sker i form av återblickar, annat i form av möten. Man får veta ganska mycket om honom, säkert mer än han själv skulle önska. Jag tycker om den här pappan för att han har gjort fel men försöker igen. Jag tycker illa om honom för att han samtidigt känns oföretagsam på något sätt. Någon heltäckande bild av hans personlighet får jag dock inte. Det är med största sannolikhet fullt avsiktligt från författarens sida. Daniel Gustafsson känns som en filosof, och som sådan vill han väl påminna om att det bara är i traditionella relationsromaner människor är utrustade med sådant om heltäckande personligheter. I verkligheten är det inte riktigt så. Och Odenplan vill nog lägga sig ganska nära verkligheten. 

  Nåväl. Romanens yttre handling är förstås inte mer än själva ramverket. Det är annat som står på spel. Föräldraskap, relationer, meningen med alltihop. Jag identifierar ett tema – frågan om andra människor kan lära en någonting eller ej. Den femtonårige som i praktiken räddar ens liv men därefter anser sig färdig med en, har han räddat en på riktigt? Behöver människor varandra sedan de fyllt en viss specifik funktion för varandra?  

  Jag är lite osäker på var författaren själv står i denna fråga. Efter avslutad läsning av Odenplan är jag, som kanske framgår, tämligen nedstämd. Romanens litterära kvalitet kan jag inte bortse från, men jag har mot min vilja funderat på mycket jag inte önskar fundera på.

  Efter en kopp java och viss kontemplation har jag nu emellertid repat nytt mod. Odenplan, du må vara krävande och förbryllande men du är samtidigt mänskligt förädlande, och jag är i slutändan tacksam för att jag har mött dig.