Något som jag aldrig tidigare funderat över i samband med författarporträtt är det dolda brevets princip. Det gör jag nu. Den som skenbart är ganska öppen om sig själv kan ändå vara lite av en gåta.  

  Kristoffer Liengs debutbok Sill i päls är svårplacerad. Biblioteket kategoriserar den förnumstigt som ”Geografi och resor”, men beteckningen känns något snäv. Jag tror – utan att ha läst särskilt många reseskildringar – att den är annorlunda än sådana böcker i allmänhet är. Den är mycket humoristisk, och Kristoffer konstaterar att det inte var möjligt för honom att skriva den på något annat sätt. Från början var det egentligen inte meningen att boken skulle ha en så tydlig självbiografisk inramning, men det blev så ändå.

  Att ha läst Sill i päls med intresse innebär förstås att man därefter tror sig veta ganska mycket också om Kristoffer Lieng som person. Om hans tidiga och outsläckliga törst efter Ryssland, om de olika mått och steg han vidtagit för att ta sig dit och därefter inkorporera så mycket som möjligt. Läser man lite till om författaren – man hittar en hel del – på olika håll kan man inte heller undgå att imponeras av hans forskar – och upplysningsgärning. I fem år har han undervisat vid universitetet i Caen i Frankrike.   

  Under läsningen går det inte att komma ifrån att jag skapar mig en viss bild av Kristoffer. I Sill i päls framstår han som en glad påfågel som hatar tråkiga saker men som är beredd att göra precis vad som krävs (”göra färdigt”, kallar han det själv) för att uppnå sådant han föresatt sig att uppnå. Numera är han upptäcktsresande och universitetslärare samtidigt. Och han är språkforskare. I år har han tilldelats SWEA:s Interkulturella Stipendium för sin forskning om tvåspråkighet.    

  Kristoffer ser jovialisk ut på bild, men hans röst har ändå ett visst allvar. Han ifrågasätter om han är mycket till påfågel. På ett mycket tidigt stadium av vårt samtal säger han dessutom att han har hört att han är dålig på att bli intervjuad.

  Och det finns verkligen en inbyggd svårighet vad gäller att porträttera etablerade jätteroliga skribenter med egna hemsidor. I allmänhet har de redan presenterat sig själv för världsalltet på ett sätt som är rätt svårt att överträffa. Det kan vara en stor utmaning att komma på intelligenta frågor till dem. Vilket bevisas av följande intrikata frågeställning; Har Kristoffer tänkt på att Indiana Jones också undervisade på universitetet mellan sina resor? Kristoffer är inte helt uppdaterad beträffande Indiana Jones. Men han konstaterar att såväl upptäcktsresande som universitetslärare är yrken som kanske attraherar personer som han själv, konstiga människor.

  Är du konstig, frågar jag. Så är det nog, svarar Kristoffer, utan att låta alltför förkrossad.  I samband med att han kom tillbaka från sitt Erasmusår och ingen förstod varför han studerade det han gjorde eller hade de planer han hade fick han i all välmening till sig detta från sina jämnåriga.  Nu har han bott utomlands i många år och därmed kunnat förklara all eventuell konstighet med att han faktiskt är svensk och inte fransk, rysk eller lettisk. Nu blåser förändringens vindar, och Kristoffer och hans familj är faktiskt på väg tillbaka till Sverige. Men det som kanske var konstigt på Ulricedal torde framstå något annorlunda nu.    

  Jag undrar alltid vad människor som roar andra själva tycker är kul.  Kristoffer säger att han själv har som allra roligast när han får ge sig iväg på egen hand och upptäcka saker. Och han säger att han egentligen inte behöver så mycket för att ha roligt. Just där finner jag nog mycket av Kristoffers storhet som kulturskildrare.  Vill man verkligen upptäcka ett land och komma dess karaktär nära får man nog snällt ta sig an det just på det sätt Kristoffer gjort. Det vardagliga finns det inga genvägar till. Man kommer inte åt det om man inte lever det. Enkelt men svårt.

  Kristoffer Lieng framstår sammanfattningsvis för mig som minst lika komplex som hela Ryssland. Äventyrslysten men försiktig, passionerad men målmedveten. Ett dolt brev; en öppen gåta.