Författare: Malin Lindroth

År: 2020

Längd: 161 s.

Genre: Roman

”A man in a grey suit whispered; ”I´m calling”.

• Vince Clarke

  Att läsa Rolf gick fort. Boken är fysiskt liten. Texten är en monolog som känns lika komprimerad som alltför stark blandsaft. Sådan saft är distraherande att dricka eftersom man hela tiden önskar att den vore annorlunda. Till skillnad från den här romanen, som bör vara precis som den är. Men efteråt  kom jag  ihåg den annorlunda än den var. När jag behövde kolla upp en sak fastnade jag i texten igen och kände inte igen mig. Det var konstigt, men mycket av den här romanens styrka är också att Rolf Bohman helt enkelt inte är den man tror.  

  Jag leder den gnisslande Kronan uppför Bergsjöbacken och begrundar honom.

  Rolf Bohman är lärare. Som Ingvar i Försmådd, som Hans i Kaninmannen.  Hm. Lärargebitet kan nog, om man så önskar, betraktas som symboliskt. Läraren som den ensamme förkunnaren. Jag föreställer mig-  av goda skäl- det hela lika orättvist som stand-up comedy, helt och hållet en fråga om chansningar. Ganska mycket alienering kan man nog få gratis om man väljer denna bana.

  Ett tag tycker jag mig känna igen Rolf ganska väl. Trots allt tillhör han väl en viss typ av ensamma män med egenartade inre liv.  Samlaren, Jonas Eckel. Jag kommer också att tänka på Dvärgen. Förmätet trodde jag mig därför förstå hur Rolf skulle reagera på det som hände på kursen i teoretisk filosofi. Han skulle surna till, trodde jag. Men hans allt överskuggande känsla skulle vara upphöjt förakt. Istället skriver han ”ännu har jag inte lärt mig hur man går tillbaka till ett rum där ingen tycker om en”. Då förstår jag att han inte är som de andra. Han har inte självförtroende.

Rolf är bortstött men trotsig. Avundsjuk.  Svag och förtrytsam samtidigt. Ganska arg. Inte en enda gång faller M Lindroth för frestelsen att göra honom skrattretande.

  En av mina lektorer i litteraturvetenskap[1]   påpekade en gång – på tal om Almqvist – att det  kännetecknande för de  stora ibland handlar om skenbart små detaljer. Som i Marias häpnad, där Almqvist skriver ”barnet Jesus” istället för ” Jesusbarnet” och det blir avgörande för hur man uppfattar dikten. Jesus är ett barn som är ute med fåren. För att vidareutveckla resonemanget tror jag att det handlar om en viss bekymmerslöshet, att man struntar i hur det brukar vara. 

  I Rolf uppfattar jag något liknande. Föga förvånande uttrycker sig Rolf överlag ytterst välformulerat, nästan pedantiskt. Han är ju också en bildad man. Men det finns en antydan om något annat. När Rolf är på det humöret slänger han sig istället ilsket med begrepp som white trash. Han pratar om cigg och besöker morsan . Flickan kallar han Pinkie, ingenting annat. Det är möjligt att jag är petig, men – bevittnar jag i och med detta ett s k stilbrott? Hos en stilist av M Lindroths kaliber är det svårt att tro.   

  Istället är det små detaljer som gör att romanen är stor fast den är liten och som gör att Rolf som människa inte riktigt hänger ihop.  Vilket gör honom mänsklig nog att tro på.

  Rolf har ingen plan och vet heller inte alls vad han vill, vilket blir tydligt i hans lynniga sätt att förhålla sig till Pinkie. Ibland känns han fånigt omhuldande, ofta är han mycket föraktfull. Ibland planerar han på traditionellt sätt att bjuda ut henne. Ett storstilat plagg köps in på impuls. Till vardags verkar hon gå honom på nerverna. Ibland har de uppriktigt roligt tillsammans. 

  Det känns inte som att  Rolf älskar Pinkie. Jag tycker inte heller att han verkar lusta efter henne, i vanlig bemärkelse. Det verkar mer handla om en avig och grinig sorts längtan efter något det är ganska oklart om han skulle vilja ha på riktigt när det kom till kritan.

Rolf är en mycket sorglig roman. Författaren har gjort huvudpersonen till något annat än en excentriker, och samtidigt förbjudit oss att skratta åt honom. Vi vet ingenting om vad som egentligen hände.  Det får vi acceptera. För de små detaljernas skull.

---

[1] Den oförliknelige Börje Räftegård