Alla vill ju hem

Författare: Anna Brynhildsen

År: 2019

Längd: 301 s.

Genre: Roman

” Kanske hatar de varandra. De hatar nog varandra. Mig lurar de inte.”

-Rebecka

  Låt mig nu genast klargöra att jag inser mina begränsningar!  Det dåligt pålästa och  svärmiska sätt jag hittills förhållit mig till judendomen på har ej  rustat mig att förstå mer komplexa aspekter av den. För min del har jag alltid dragits till vad jag uppfattat som religionens kärna – karaktärsstyrka och trofasthet, människokärlek. Säregna men tilltalande sedvänjor. Tydliga regler.  Jag förmodar att jag för en rättrogen framstår som ungefär lika underbar som en sommarsemestrande turist gör inför en sammanbiten urinnevånare.     

  Därtill har det tagit mig nästan hela mitt liv hittills att få grepp om Palestinakonflikten.

  Likväl måste jag skriva om Alla vill ju hem. Den handlar förvisso mycket om judisk identitet, men inte bara om judisk identitet, långt därifrån. Mycket sällan har jag läst en roman där jag tyckt så oerhört mycket om huvudpersonen.

  Rebecka är dumpad av pojkvän, befinner sig i en brytpunkt, framtiden är oviss, det förflutna är närvarande , banbrytande saker händer. Eftersom hon därtill råkar vara en ung och attraktiv kvinna känns själva upplägget ganska väl igen och skulle kunna appliceras på en och annan chiclitroman [1]. Och på i princip alla bildningsromaner. Tja, på ganska många romaner egentligen.

  Detta är dock inte särskilt lättviktig läsning och frågan om huruvida Alla vill ju hem är en bildningsroman eller ej är för mig fortfarande något oklar. Rebecka förändras förvisso under berättelsens gång. Inledningsvis är hon – av förklarliga skäl-  ganska sur och butter och låter lite som en trotsig tonåring, vilket känns ganska uppfriskande just i den här romanen.  Jag kanske inte hade orkat med det anslaget i längden, men det hinner aldrig bli ett problem. Jag slutar helt att lägga märke till det när Rebeckas komplexitet fördjupas.    

  Rebecka har svårt att få grepp om sin judiska identitet, både i ett större perspektiv och till vardags, och det verkar hon skämmas en hel del över. Hennes bakgrund, och hennes komplicerade relation till sin mamma, är förbryllande för både henne själv och mig. Hon driver liksom runt lite grand i utkanterna av sin egen tillvaro, mörkar en del och kommer ihåg fel om annat, ljuger ibland. Det är rätt svårt att få någon reda i vad hon känner. Men jag tycker att hon är så cool.

  Hon studerar jiddisch på universitetet, vilket jag tycker är högst intressant. ”Judiska litterära reaktioner på Förintelsen”, heter kursen.  ”Att studera det, det kändes förbjudet från två håll. Om jag verkligen varit judisk, jag menar på riktigt, så hade jag väl inte känt något behov. Om jag inte varit judisk alls hade jag aldrig brytt mig.”

  Åja, tänker jag. Vilken stenhård kategorisering. Den tillskriver jag en viss ungdomlig kompromisslöshet som jag själv minns som något väldigt praktiskt, förenklande. Rebecka är mycket för sådant, och det älskar jag henne för.  

  Hon är biologilärare, en uppenbart mycket bra och engagerad sådan – även om hon ställer mycket höga krav på sig själv – och jag får inte nog av de inslag i romanen som just handlar om Rebeckas arbete. Det finns för få spännande skönlitterära skildringar om själva lärargärningen[2] , trots att den egentligen är mycket fantasieggande.  I Rebeckas fall är den mer än så.

  Jag anser att Anna B varit mycket generös mot sina läsare. Hon kunde mycket väl ha inriktat sig enbart på Rebeckas förhållande till sin judiska identitet, med Elinor som katalysatorn. Eller helt enkelt skrivit en roman om en kvinnlig gymnasielärares liv och lustar.  Eller en roman om Rebecka och hennes mamma. Eller en om Rebecka och Elinor. Kanske till och med en om Rebecka och Jacob.

  Men utan att Alla vill ju hem någonsin känns ett enda uns överlastad eller rörig bereder den på något sätt plats för alla dessa berättelser samtidigt.  Rebeckas livssituation är spännande som en thriller, med intressanta moraliska härvor och frågeställningar längs hela vägen, en del mer avgörande än andra. Det är närmast otroligt att det går att förena så mycket i en och samma roman.

Jag undrar vissa saker, förstås. Sörjer Rebecka att Jacob lämnade henne? Jag tycker att jag aldrig får veta det. Hur känner hon egentligen för Elinor? Jag får aldrig veta det heller. Det är djupt trovärdigt.

  Överlag har jag läsningen igenom en tydlig känsla av att inte veta var jag har Rebecka. Denna känsla är precis vad jag eftersträvar och söker vid varje läsning, av varje bok där det finns en tydlig huvudperson. Att jag känner som jag gör för Rebecka fördjupar min känsla av att Alla vill ju hem är lika spännande som verkligheten skulle kunna bli om man tog ut svängarna lite. Eller kategoriserade lite mer.  


[1] En missförstådd konstart.

[2] Om lärargärningen utifrån ett icke-patologiskt perspektiv dvs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s