Författare: Åsa Linderborg

År: 2020

Längd: 495 s

Genre: Dagbok

Quod licet Iovi, non licet Bovi

( ”Det som är tillåtet för Jupiter, det är inte tillåtet för en oxe” )

  Jag hade inte planerat att skriva om Året med 13 månader. Att inte läsa den skulle ha varit otänkbart, jag har räknat sekunderna tills den äntligen har funnits tillgänglig. Genast skickade jag ut ett sändebud och här på mitt sjukläger har jag nu läst den på mindre än 24 timmar. Men jag har min stolthet och känner mina brister. Jag har ingen större lust att framstå som ett pucko med dålig allmänbildning. Som dessutom skiter i #metoo (för det har jag gjort, till stor del. Nu vet ni det).

  Eftersom jag inte hade för avsikt att skriva något själv kände jag mig emellertid fri att läsa recensionerna. Och i förrgår läste jag en så förbannat elak och – i mitt tycke – orättvis sådan att jag bestämde mig för att ändå göra ett försök, utanför mitt ordinarie schema, fast jag bara brukar skriva om skönlitterära verk. Dagböcker i sig brukar jag undvika, eftersom det känns så ogint att recensera en människas dagbok. Inte bara ogint; omöjligt. Men detta har varit explosiv läsning och jag märker att jag ändå har ganska mycket att säga. Jag tänker att ordet – trots allt – är fritt. Det är väl egentligen en stor del av orsaken till vissa problem som är centrala i Året med 13 månader.  

  Ni är troligen många som kommer att utgå från att jag okritiskt dyrkar Åsa Linderborg. Att jag så att säga valt sida i det förbluffande våldsamma ställningskrig jag visserligen (efter läsningen av Året med 13 månader ) numera har lite bättre koll på men ändå inte helt förstår. Lyss: Jag delar ej Åsa Linderborgs ideologi fullt ut. Och jag har inte full koll. Men jag har alltid litat på henne. Under #metoo var hennes krönikor tankeväckande.   

  Vid läsningen av Året med 13 månader fastnar jag faktiskt inte i lokalfärgen lika mycket som jag trodde (när jag först insåg att Åsa L brukade hänga med Lena Andersson). Mycket, mycket mer funderar jag över de strukturer, den situation och den mycket speciella dynamik Åsa L berättar om här. Det är fan inte många som skulle klara av att rapportera om något så komplext, våldsamt och på vissa sätt galet som #metoo på det här sättet.

  För jag upplever att Åsa L nästan hela vägen faktiskt just rapporterar, på ett beundransvärt objektivt sätt. Som gör att exempelvis jag på ett helt annat sätt nu kan förstå hur mycket som egentligen skakades om under den här perioden. Kanske för mycket för att någon av de stridande skall kunna dra några slutsatser än?  Jag läser den här boken och tycker att det är som att titta på #metoo genom ett kalejdoskop. Det var inte riktigt som jag trodde. Kanske inte alls som jag trodde. Det är oerhört intressant men jag har nu nog för evigt förändrat min syn på Sveriges mediehus. Det känns som om futtighet och ren hämndlystnad styr nyhetsrapportering så oändligt mycket mer än jag i min enfald någonsin förstått. Alla verkar fortfarande vara precis lika arga på varandra. Botanisera lite bland recensionerna så får ni se!  

  Undrar ni varför jag skriver att jag skiter i #metoo så tror jag att det enklaste svaret är att jag tycker att det helt enkelt oftast blir för personligt. Ofta handlar det om saker som är svåra att bevisa, olika val olika personer trots allt har gjort, ofta för länge sedan. På strukturell nivå är diskussionen viktig. På personnivå skall man vara så försiktig man bara kan.  

  Det här tycker jag problematiseras på ett tydligt och tankeväckande sätt i Året med 13 månader. Åsa L bjuder till och med på ett par anekdoter där hon själv varit sexuellt påstridig, inte lyssnat och där det i slutändan blivit helt på hennes villkor. Och nej, dessa skildringar känns inte som överhettad jämnställdhetsiver utan som något det är rimligt – och modigt – att också berätta.

  Allt i den här boken tycker jag inte om. Åsa L är en av få inflytelserika personer som offentligt uttrycker att hon verkligen ångrar vissa formuleringar under #metoo, att hon knappt minns dem (det var en recensent rasande över, men för mig framstår det i kontexten som högst trovärdigt). Jag ser upp till henne för det. För hennes mod och ödmjukhet.

  Samtidigt ägnar hon faktiskt visst utrymme här åt att själv ta ställning i ett mycket uppmärksammat – och för Aftonbladet synnerligen kännbart – fall. Hon tar ställning genom att skriva om kontraenheterna som hon gör, dagbok eller ej. Av kollegial lojalitet? Kanske. Eller för att hon ”provoceras” av att motparten är snygg och gift med en mångmångmiljonär (förlåt, Åsa L men du skriver faktiskt så)? Kanske.

  Vad jag fäster mig vid är att författaren tar denna ställning, som känns personlig, med vissa tvivel i sitt hjärta. Ändå skriver hon så medkännande om sin kollega och så sarkastiskt om motparten. Hur går detta ihop? Om journalister inte skall vara aktivister och det är fel att hänga ut personer på sociala medier är det väl också fel att göra det i en bok? Om man inte vet exakt vad som hänt? Ja, även om man hade vetat det, kanske.

  Dagboken beskriver mer än #metoo. Den berättar om stor kärlek och stor sorg, om att bli äldre och om hur det är att leva och vara just Åsa Linderborg just då. Känner mig som en fluktare, men det är superintressant. Jag erkänner att jag – naturligtvis – boken igenom upplever extas av sådana godbitar som att exempelvis få läsa om hur Åsa går på middag hos… Lena Andersson!  Lena tar emot i Tensta i en väst och bjuder på ett och ett halvt glas vin. Många av Åsas vänner är förstås kända kulturpersonligheter och jag är ju inte mer än människa, så jag finner det pikant. Men när jag myser över den roliga skildringen av Oisin Cantwell fastnar myset ändå lite i halsen. Jag känner mig fånig, ungefär som om jag läste Hänt Extra[1].

  Om den som publicerar sin dagbok någonstans ändå är ute efter att få sin karaktär recenserad så kan jag bara säga att min överväldigande känsla av Åsa L är att hon verkar vara en mycket fin person. En verklig människa, med fel och brister men med särskilda kvaliteter som hon försöker använda sig av på bästa sätt, och som jag hoppas att hon också fortsättningsvis kommer att orka fortsätta använda sig av. Jag vet att jag blev för personlig nu. Det är ju det jag säger om dagböcker.

---

[1] Vilket jag mycket frekvent också gör