Råttan

Författare: Kerstin och Johan Höfler

År: 2020

Längd:247 s.

Genre: Spänningsroman

”And this place just looks like a shithole.”

-PJ Harvey

  Råttan är den första bok jag någonsin fått som recensionsexemplar från ett förlag, vilket renderar den en evig plats i mitt hjärta. Och när jag nu ska skriva om den känner jag mig  ovanligt etablerad och viktig. Bara en sådan sak. Utifrån den korta beskrivningen blev jag redan på förhand extremt intresserad av själva handlingen i Råttan. Det är sannerligen på tiden att någon inser  att bidragsbrottslighet (som faktiskt är en av de uslare formerna av brottslighet) i allra högsta grad gör sig i thrillerform. Eller spänningsromanform.

  Inte nog med det, Råttan utspelar sig primärt i Malmö, och är första delen av en trilogi – Malmö Noir[1] . Jag darrade således av både förväntan och viss patriotism när jag började läsa. 

  Svensk byråkrati har stort förtroende för sina tjänstemän. Från dem förväntas någon sorts altruism, och det finns inte riktigt beredskap för något annat. Därtill lever vi i ett samhälle där det är alldeles för lätt att bli orättfärdigt stenrik på flera av de viktigaste insatser vi har. Jag har inga ord för hur jag personligen ser på brottslighet inom just detta område, och det är jag nog inte ensam om. Arbetsförmedlingen är en gåtfull plats. Man brukar tala om kommunens svarta hål, men statens tycks mig vara ännu större. Jag tycker därför att handlingen i sig känns fullt plausibel och får rätt ont i magen. Det är mer än fascinerande, det är fruktansvärt.

  Intrigen i Råttan känns helt enkelt ovanligt angelägen  – vad  som försiggår känns personligt  för många av oss; vi blir berörda. Här har vi helt enkelt ett briljant koncept. 

  Författarna torde gemensamt besitta rent förkrossande kunskaper om både det ena och andra (de har båda dubbla yrkesutbildningar och deras sammanlagda kompetens innefattar barnpsykiatri, ekonomi, socionomyrket och polisiärt arbete). Dessutom har de båda varit chefer på Arbetsförmedlingen, tydligen. Frågan är vad som luttrat dem mest. Det måste någon ( kanske jag) gå till botten med. Oavsett vilket har vi emellertid  skäl att tro att flera av de miljöer som skildras är autentiska. De känns också trovärdiga, såväl kontoret som svartklubben. Och Ölcaféet. Den motbjudande scenen i krematoriet är oförglömlig.

  Råttan definierar sig själv som spänningsroman och jag tycker nog att den sammanfattningsvis också är spännande.

    På grund av Råttans superheta och spännande ingång är jag efter avslutad läsning beredd att överse med både ett och annat. Men faktum kvarstår: Jag upplever alla karaktärer, utan undantag, som högst endimensionella och stereotypa. Ju värre skurkar de är desto mer förstärks den känslan. Till slut är skurkarna så skurkaktiga och de rättfärdiga så rättfärdiga att det nästan blir parodiskt. Jag väljer att avstå från att irriteras av detta, jag tar Råttan för vad den är och äter lite popcorn istället.  

  Malmö framstår alltid ungefär som Gotham City i litteraturen, så även denna gång. Några ord på vägen: Kom ihåg att det även bor helt vanliga människor i Malmö. Min systerson, till exempel. Kom ihåg att det kan vara jättemysigt i Pildammsparken. Och att du kan ta en kille från Rosengård, men du kan inte ta Rosengård ur killen.  Eftersom Malmö har något speciellt.

  För den delen vill jag ge de (skånska?) författarna en stor eloge för deras ambition att föra in malmöitiska i salongerna. Varför inte? Men förkrossande meningar som; ”Nu har du både sketet och trött i det! ” tror jag ändå blir för en alltför stor utmaning för den breda massan[2]. Kanske är världen inte mogen för detta än. Det skulle då kunna vara bättre att avstå.  Språket i Råttan är överlag inte alltid heller enhetligt. Romanen har två författare, och här och där tycker jag mig märka det.  

  Till sist:  Råttan. Du var obestridligen en spänningsroman. Med en annorlunda och angelägen vinkling. Du lyckade med vad du föresatt dig. Och vad mer kan man begära?


[1] Stockholm Noir, Malmö Noir, var ska det sluta?

[2] Detta har jag undersökt. Icke-skåningar förstår vanligen inte ett dugg.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s