Arktis Antarktis

Titel: Arktis Antarktis – Northern Lights segling

Författare: Rolf Bjelke och Deborah Shapiro

År: 1985

Längd: 116 s

Genre: Geografi/ resor

”Till havs kommer en människas sanna jag fram. Den nakna sanningen kan antingen bli en glad överraskning eller en mardröm – både för personen i fråga och för besättningen i övrigt.” 

  Arktis Antarktis skulle jag inte ha läst om jag inte just denna vår blivit vän med dig, du mycket gamle – och unge – sjöfarare. Du är tokig i potatis och surkål. Du är mycket allmänbildad. År 1939  bodde du i Polen och du har överlevt minst ett krig, men dina ögon är ofta väldigt glada ögon. Dina rutiner måste emellertid följas till punkt och pricka! Annars tappar du humöret och hamnar i obalans. På den punkten är vi lika.   

  Ingen blir lika uppspelt som du när du ibland kommer på något du verkligen vill visa mig. För två veckor sedan var det alltså Arktis Antarktis, som har funnits, stilla och väntande i din bokhylla i kanske…trettio år? Kanske dubbelt så länge? När man umgås med mycket gamla människor som du  pratas det ofta ganska lättvindigt om trettio år hit eller dit. Det är uppfriskande.

  Jag kan nästan ingenting om havet. Jag är inte den som seglar, läser böcker om segling eller i normalfallet överhuvudtaget föreställer mig miljöer jag inte redan känner till. Sådan har jag blivit. För varför föreställa sig hur det kan se ut någon annan stans när man omgående kan googla det? Och sedan genast glömma det? Men i äventyrarkretsar går det till på annat vis. Man föreställer sig saker för att finna dem.

  Nu läser jag den här boken, delvis tillsammans med dig, och jag förstår på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare vilken funktion böcker som Arktis Antarktis kan ha, för den som inte längre själv kan segla. Och för den som aldrig kunnat det.

  En gång i tiden gav sig Rolf Bjelke och Deborah Shapiro ut på en makalös seglats, fotograferade vad de såg och gjorde sedan en bok om det. Du har träffat båda författarna i verkligheten. I någon hamn någonstans. Det var därför du köpte boken sedan, som ett minne. När du berättar  om hur det egentligen var att träffa Rolf och Deborah får jag en känsla av att det var en av ditt livs höjdpunkter. Det vore fånigt att jämföra det med mitt eget blyga möte med Simona Ahrnstedt[1]. Det här handlar om något större än att träffa en idol eller två.   

  Arktis Antarktis är alltså en skildring av Rolf och Deborahs seglarbragd. Därtill med fotografier så fantastiska att de är svårslagna, hur mycket man än googlar. Ja, man kan nog googla ihjäl sig om man vill, men det blir inte samma sak. Vissa fotografier  bör man nog dessutom betrakta kronologiskt, på rätt sätt, så att de berättar sin historia på det sätt det är planerat. Du jublar över varje ny bild fast du egentligen inte kan se dem alls längre. Du minns dem in i minsta detalj. Vilket är typiskt dig.   

  Själv betraktar jag dem, förundrad, mellan pärmar som är impregnerade av din mörkbruna   tobaksdoft (du är en sjöfarare av ganska  klassiskt snitt. Du röker pipa varje dag och på nästan alla foton du har av dig själv har du vegamössa och ser väderbiten ut). Det är lite svårt att koncentrera sig ibland bara, eftersom du är så ivrig att du hela tiden vill vända blad innan jag hinner titta ordentligt. Och dessutom passar du på att fortlöpande berätta allt du vet om alla platser som finns med i hela boken. Det gäller att hänga med, men det gör jag. Det är därför du gillar mig, tror jag.  

  Författarna till boken, som båda var sjöfarare ( som du) träffades någonstans i Söderhavet en gång när de egentligen var på väg åt olika håll. Deborah arbetade som kocka på en brigantin och Rolf var ute på jordenruntsegling. Sedan 1977 hade Northern Light[2] då ”varit hans enda hem och plattform för hans fortsatta liv”.

  Det verkar som om Rolf Bjelke är och var extremt seriös, säger jag. Du bekräftar det. Jo, Rolf var minsann en skeppare som tänkt ut exakt hur han ville leva och såg till att också göra det. Men han sade inte så mycket den gången ni träffades. Han verkade rätt tystlåten (Deborah däremot var oerhört charmerande!)

  Även Deborah visste exakt vad hon ville göra, trots att hon var så pass mycket yngre och dessutom kvinna. Det var nog ingen riktig självklarhet. Du dröjer gärna vid just detta; att Deborah var en otroligt  skicklig seglare som kunde hantera situationer som enligt dig är så gott som omöjliga att klara av. Fantastiskt  vacker var hon också. En hjältinna i en bok. På riktigt. Din beundran för henne gör mig varm i magen; den är vacker.  

  Arktis Antarktis är dels en berättelse om själva seglatsen. En världsomsegling i nord-sydlig riktning längs norska kusten till Spetsbergen, mot Grönland. Via Panamakanalen, Galapagos, Påskön, Pitcairn, chilenska Patagonien till Kap Horn. Sedan mot Antarktis. I sex veckor seglade Northern Light bland isberg, i dimma, förbi ruttnande vrak av långbåtar och valfångstfartyg. Fast hon egentligen bara var en ”nöjesbåt”, en blygsam segelbåt. Om än skickligt lödd och förstärkt av Rolf på alla upptänkliga sätt.  

  Deborah och Rolf tycks under hela sin färd ha balanserat på något mycket skört. Även om jag nog inte på samma sätt som du kan inse vidden av hur riskabel deras seglats faktiskt var får jag en känsla av att Northern Light befann sig någonstans där det aldrig riktigt var meningen att människor skulle vara. Fåglarna och djuren var så oförberedda på att möta människor att de inte ens var rädda. Och det behövde de inte heller vara. Inte Deborah och Rolf heller. Djuren och människorna möttes helt enkelt , och skildes sedan åt igen utan att störa varandra (om vi bortser från att en leopardsäl förintade Northern Lights jolle). Herregud, vilka bilder, säger jag. Du håller med.

  Vi tittar på sjöelefanter, leopardsälar, pingviner. På fler pingviner. På pingviner som bugar sig inför älskogen (visste ni att de gör så? Först bugar de sig för varandra, sedan trumpetar de varsin gång, sedan är det dags).  På den kontaktsökande valen som hoppade upp för att bli klappad av Deborah. På fåglar jag aldrig någonsin har sett förut.

  Arktis Antarktis beskriver också andra sidor av ett liv och en tillvaro som den här. Utmaningen i att som medlem i en besättning på två personer hela tiden befinna sig i en påtvingad men nödvändig symbios. Har man inte varandra har man ingenting. Ett misstag kan betyda slutet på precis alltihop. Man måste kunna lita fullständigt på den andre.  Man måste lära sig att respektera varandra tillräckligt för att våga vara generösa mot varandra. Jag förstår inte mycket av de tekniska termerna i Arktis Antarktis men jag förstår att det handlar om överlevnad.  

(Men vad jobbigt att de alltid måste turas om att sova, säger jag. Kunde de inte någon gång pausa så de kunde sova tillsammans?  På tvåtusen meters djup, fnyser du.)

  Att läsa om den här seglatsen har för mig varit en alldeles särskild upplevelse.  Jag är full av beundran inför det fina och varsamma sätt författarna besökt Antarktis på. Jag får en klump i halsen när de skriver om vikten att bevara och skydda och värna om djurlivet. För en hel del har nog hänt sedan 1985, och jag tror knappast att världen lyssnat på det sätt Rolf och Deborah hoppades när de skrev sin bok.  

(Nej, människan är tamigfan det allra värsta djuret! Säger du barskt. Att bara kunna få för sig att åka till Grönland och sedan skräpa ner! Som du hört på radio att vissa gör nuförtiden. Du börjar elda upp dig. Vi byter ämne.)

  Själv kan jag som sagt inte segla, förstår inte elementen, är inte den rätta att uppskatta den bragd Rolf och Deborah vann Blue Water Medal för år 1984. Men Arktis Antarktis kommer jag aldrig att glömma. Jag tror det handlar om sättet jag läser den här boken på, med dig. Din enorma strålande jätteglädje över att du är den som visar mig den. Att du får berätta för någon annan – för mig – om hur det var att träffa Rolf och Deborah, om deras otroliga resa som ingen annan gjort förut. Åtminstone inte då. Vi tittar på bilderna tillsammans. Jag är lika uppspelt som du. Sjöelefanten blinkar åt mig.

  Har du varit i Antarktis, frågar jag dig. Nej ,säger du. Det blev aldrig så. Vi är tysta ett tag. Men sedan kommer vi överens om att vi åker dit i nästa liv.      


[1] Ett misslyckande. Jag kom inte på något att säga.

[2] Båten. Per definition en ”nöjesbåt”. En 14-tons spetsgattad stål – ketch med isbrytarstäv, om det säger er något.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s