Medverkande: Malin Lindroth, prominent författare, kulturpersonlighet

                           Annika Björkhem, ivrigt undersökande

  Klockan var snart 1300. I ett malätet men ganska artistiskt kök i Gamlestaden försökte AB samla sig inför sitt sedan länge inplanerade telefonsamtal med ML. Det fanns en eterisk och lite poetisk hemsida att utgå från, och en del intervjuer. ML hade sedan länge själv presenterat sig själv och sitt värv. Ursprungligen var hon poet, numera kanske primärt författare och dramatiker. Hon undervisade i litterär gestaltning, hon höll skrivarkurser och workshops. Hon bodde på en mytomspunnen plats i Mölndal.  

  Med en grundlighet som var ovanlig för AB hade hon på sistone studerat ML:s verksamhet och upplysningsgärning. Hon hade insett att hon missat en pjäs som hon verkligen hade velat se, nämligen dramatiseringen av den gnistrande gumman Madame Floods återkomst. AB hade  funderat på hur saker och ting skulle ha kunnat vara om hon själv studerat litterär gestaltning vid Valand. Eller deltagit vid någon av ML:s workshops om skrivande;  Leta efter dikt.  Den oförmögne skribenten. Lektioner i tystnad.   

  I och med sin efterforskning om ML hade AB nu även upptäckt en för henne alldeles ny konstform: den lättlästa litteraturen. Denna företeelse hade hon egentligen aldrig funderat över tidigare men nu hade hon förstått att den inte var vad hon trott, utan något djupt fascinerande som hon skulle komma att undersöka vidare.

  Allt som allt hade AB skapat sig en viss föreställning om ML som författare. ML hade varit en flicka som ljög i sin dagbok[1] och som egentligen redan då insett att hennes uppdrag som skrivande person var att skapa alternativa världar. Världen som den skulle kunna vara, snarare än som den är. Detta lät inte känslostyrt. AB hade fått ett definitivt intryck av att det fanns ett visst avstånd mellan ML och det hon skrev. Kunde det vara sant?   Hur personligt var MLs skrivande, egentligen?

  ” Jag tror att man kan närma sig skrivandet på många olika sätt” sade ML. ”Jag är inte den sortens författare som sitter och skriver i en pågående känsla, utan en som skriver för att få ett sorts avstånd till min känsla, för att förstå vad den handlar om.”

  MLs trevliga röst var som en kopp te med pikant smak, en omedelbar lättnad för AB, men hon hann inte  glädjas åt detta. Hon måste lyssna nu.   

  ”Allt är väl personligt egentligen”fortsatte ML tålmodigt.  ”På något sätt. Jag skriver nästan inte poesi längre, men jag tror ändå att jag närmar mig språket som en poet. Jag tänker mer i stämningar och bilder än i ord. Men när jag skriver en prosatext är jag ensam vid byggandet av min värld, jag är ensam ansvarig. ”

  AB kanske ändå inte förstod riktigt. Blev skrivandet mer personligt om man var ensam ansvarig?   Ja, det måste det väl bli, förstås.

  ”Skriver man dramatik är det ett kollektivt verk”, sade ML. Och AB kände åter ett stygn av smärta över att hon missat den där pjäsen om Madame Flood. Den var nog bra. De hade kunnat prata om den.  ”Man är inte klar för att man skrivit färdigt pjäsen, eftersom det blir en fortsatt uppbyggnad tillsammans med andra”.

  Nu hade AB och ML kommit in på själva upplysningsgärningen, kändes det som. Att tillgängliggöra både litteratur och skrivande för andra var något ML hade sysslat med ett bra tag. Exempelvis syftade hennes  workshop vid namn ”Den oförmögne skribenten”, till  att kränga oförmågan ut och in.

  ”Är det så att du tror att nästan alla kan skriva?”frågade AB. ”Ja, det tror jag”, sade ML karskt.

  Att bearbeta böcker till lättläst litteratur var för ML till en början en födkrok, som hon kom in på under nittiotalet.

  ”Egentligen är det ju bara ett tillgängliggörande av litteratur” sade ML. ”Vilket inte är så bara”, tillade hon, och nu lät hon tankfull. AB kände sig också tankfull. Hon hade nyligen läst MLs bearbetning av Svindlande Höjder och blivit berörd på ett helt nytt sätt. Upplevelsen hade egentligen blivit ännu finare av att en vuxenstudent med blyerts markerat extrasvåra ord här och där i biblioteksboken, och ibland också översatt dem till somaliska. Svindlande Höjder für alle! Det AB borde ha gjort nu var att fråga var själva generositeten kom ifrån. Det fanns något stort i ett sådant uppdrag. Hon frågade inte. Men kanske fanns det en förklaring ändå;   

   ”Jag upptäckte den konstnärliga sidan av det hela”,sade ML.”Det svåra är att jag behöver göra texten till min, och att det blir svårare ju mer jag själv tycker om berättelsen. Jag har gjort många klassiker, som ju på något sätt tillhör vårt kollektiva litteraturmedvetande. Dem har jag en något svalare relation till, och då blir det som bäst. Men när jag bearbetade Joyce Carol Oates blev det svårt. Det var svårast hittills.”

  När kunde då skrivandet i sig bli svårt?

  ”När jag börjar tänka på någon annans blick, på hur någon annan uppfattar det jag skriver. ” sade ML. ”Om jag funderar på det, om det blir begripligt. ”AB började tänka på sig själv igen. På att hon väl var att beteckna som en av de ”blickar” ML talade om. Hade hon rätt att vara stolt över det?  ”Tvivlar du på dig själv då?” frågade  AB, och förstod inte riktigt hur hon vågade fråga något sådant.  

  ”Jag tvivlar inte på mig själv egentligen” sade ML nytert. ”Utan på språket. Det finns ju författare som har en fullständig tillgång till språket, de kan bara slå på det och av det när de behöver det.”

(Men då kanske de inte har din räckvidd heller, tänkte AB svärmiskt)

  ”Det är inte så för mig, jag måste uppfinna språket på nytt varje gång. Jag har ett grundläggande tvivel på språk.”AB förstod inte riktigt. ”Det är viktigt att få känna att man är i sin egen bubbla”, fortsatte ML. ”Någon har sagt att man alltid skall försöka skriva som om det vore mitt i natten, och det stämmer tycker jag.”

  Ensam i skrivandet, ensam ansvarig. AB undrade plötsligt om det ansvaret kunde kännas för stort någon gång. Men istället frågade hon något annat: Om det nu var så att många, kanske nästan alla, kunde skriva – och ML hade personligen också lagt en avsevärd kraft på att tillgängliggöra skrivandet – fanns det då litteratur som inte var bra?

  ” Det finns nedbrytande litteratur. Jag tycker inte heller att det är litteraturens uppgift att alltid vara uppbygglig.”

  Slutet på samtalet mellan AB och ML blev snöpligt. ML fick en fånig fråga – om hon skulle ha kunnat bli något annat än vad hon är – och precis samtidigt lade sig ABs katt ner över tangentbordet. Men AB var lycklig.  Hon gömde och begrundade allt som ML berättat i sitt hjärta.    

---

[1] Detta hade även AB gjort som barn, men bara om sådant som att hon var snyggast i hela klassen samt ihop med en som hette Henric Appelqvist.