Författare: J Ryan Stradal

År: 2015

Längd: 317 s.

Genre: Roman

”And I know ugliness,

Now show me something pretty.”

• Patrick Park

  Den svenska översättningen av den här romanens titel är så urbota usel, banal och platt att jag väljer att inte befatta mig med den. Och utifrån omslaget – som skälmskt talar om ”en matens Love Actually” – är det ett rent mirakel att jag överhuvudtaget lånade den här boken på biblioteket. Men det är jag glad att jag gjorde, för det är många år sedan jag läste något så underbart. Oförlikneligt!

  Vi vet alla att det finns människor som först och främst lever för att finna, laga och äta  mat. Någon har blivit fanatisk och lagar veganska trerätters på sin usla lilla lunchrast[1] ( f d arbetskamrat), någon lagar dignande festmåltider till sin av hunger halvdöda familj klockan nio på kvällen ( f d svåger), någon nedlåter sig aldrig  att äta någonting som inte är alltigenom perfekt/ jävligt gott ( avlägsen bekants fru).

  Mycket tyder på att Eva Thorvald, som den här boken handlar om, är en sådan person. När hon var liten slog hon vad med folk om extrema provsmakningar för att tjäna pengar. Sista gången man ser henne sitter hon och äter makaroner och dricker öl. Hon är en gudabenådad kock som ger 5000- dollars pop-upmiddagar men hon har breda, smutsiga fötter som vilar på en mjölkback. Hon är det underbaraste en viss Cynthia någonsin sett.

  Evas, liksom romanens, röda tråd är kokkonsten. Matens evangelium. Eva är aldrig själv berättarrösten i de löst (eller mycket tätt) sammanfogade berättelserna och långtifrån alltid heller huvudpersonen. Det är ett intressant grepp. Ungefär som i vissa biografier där man fokuserar mer på uppgiftslämnarna än på huvudpersonen. 

  En lång, vacker och självisk sommelier fick panik över sitt moderskap och flydde, en kock som därefter bara levde för att tänka ut fantastiska menyer åt lilla Eva blev ännu lite fetare och dog. Båda dessa personer missade möjligheten   – eller utmaningen– att få vara Evas föräldrar och kan egentligen inte berätta mycket om henne. Men det finns andra som kan.  

  Snälla låtsasföräldrar som älskade Eva men aldrig kunde förstå lyckan hon fann i sin chiliodling (chokladhabanero, bland annat) , en vacker och ätstörd kusin som förstod desto mer (kanske allt). En tillbedjare eller två, konkurrenten Octavia (en mycket rolig karaktär), andra människor. Alla finns och berättar vad de nu har att berätta. Man får en fragmentarisk men oförglömlig bild av Eva Thorvald. Jag får ont i magen av kraften i kärleken i den här boken[2]. Personporträtten är enastående och hopfogningen av tid, rum och plats så intrikat att allt i slutändan blir precis som det är menat att vara. Förtrollande.  

  Men tro inte för en sekund att det här är en sådan där receptroman [3]. I KOGM finns inte ett endaste recept utskrivet. Inte heller är KOGM en sådan där roman där hjältinnan är en outhärdligt speciell person som gör eviga avtryck i andras liv, som ingen någonsin kan glömma. Så är det inte här. Eva är nog lite av varje. Gudabenådad, som sagt var, men också lite vanlig ibland. En människa, helt enkelt. Visst går det an.  

  I KOGM förekommer varken sentimentaliteter eller sliskighet. Den glittrar av – ibland ganska rå – humor men drar sig inte en sekund för att vara allvarlig när det är allvarligt. Den känner in sin egen stämning. Framför allt behärskar KOGM den kanske allra skönaste av alla konster inom litteraturen; nämligen att då och då kunna vara fullständigt neutral. Att bara berätta något som hänt. I det, kära läsare, finns en storhet.        

  Förstås står det en hel del att läsa om mat i KOGM. Det är ångande, glödheta, lite småsexuella skildringar. Hjärtskärande mjäll fisk som smälter på tungan som en sked med grädde. Därtill ett glas av den gamla världens chardonnay med toner av krut och honung. Två rätter jag efter den här läsningen skulle ge bra mycket för att få prova är succotash respektive glasögongös. Inledningsvis talas det ju förstås en hel del om chili, därefter mer och mer om tomater.

  Allt i KOGM är – enligt min uppfattning – närmast magiskt intressant.

  Till exempel (bara ett smakprov)  – står det att läsa om den sköna konsten i att tävla i bars (ja, ni läste rätt. Bars, som Mars eller Twix men i KOGM förstås helt gudomligt annorlunda) och bli diskvalificerad för att man inte insett att de borde ha varit raw. Och om att bli så arg över den saken att man hamnar i fängelse (om jag nu förstod det hela rätt). Nu tror ni väl att det var Eva som gjorde det här. Men det är inte alltid hon som drar uppmärksamheten till sig. Som sagt var.     

  De här romanen – som egentligen likväl skulle kunna betraktas som en novellsamling – är full av oavslutade berättelser. Vilket är något av det absolut mest kraftfulla jag vet, för exakt så är livet. Men mycket sällan Konsten. 

  Att läsa Kitchens of the Great Midwest är det rätta att göra om man har ett liv att leva men inte kommer på hur man bör förhålla sig till det. Det kan också hjälpa om någon lurat en att tro att livet är tråkigt och att ledan alltid triumferar i slutänden.  Eller om man är en person som älskade Slavar I New York men tappade tråden ibland.

Hur det än ligger till: Läs omedelbart den här boken.   

---

[1] Vår lunchrast var 30 minuter lång

[2] Kärlek är vackert, era cyniker.

[3] Ibland tror jag att receptromanernas fall är att de skriver ut recepten. Det är så djupt trivialt att det förvirrar.