Daniel Gustafsson ansåg sig inte vara hyperintellektuell. Han tillstod att han alltid varit mycket nyfiken på livet, konsten och litteraturen. Och han hade studerat en hel del litteraturvetenskap i sina dagar, men formellt utbildad översättare var han inte. Således ville han avfärda överord; han tyckte sig leva ett vanligt liv.
Denna torsdag gjorde han ödmjukt pannkakor till fyra barn, sedan ringde han upp AB , som han inte kände men som utbett sig en intervju. Daniel var inte helt ovan vid sådant. Många var – med fog – intresserade av hur han såg på sin uppmärksammade översättargärning. Den hade han fått Svenska Akademins Översättarpris för 2018. Som översättare hade Daniel bland annat prisats för att han fantasifullt kunnat återge orginalets bångstyrighet samtidigt som han bevarat gestaltningen av människors utsatthet. Andra hade uppmärksammat honom i samband med att Odenplan publicerades, eller i samband med att han nominerades till Augustpriset.
För några år sedan hade Daniel blivit intervjuad för Bear Books av Ola Wihlke, och denna intervju hade uppenbarligen gjort ett mycket starkt intryck på den kvinna han talade med nu. Den fördes oavbrutet på tal, ty vad Daniel sagt den gången hade i hög grad präglat ABs uppfattning om honom. Hon tycktes betrakta honom som någon sorts intellektuell gigant. Eftersom Daniel var en ödmjuk person hade han svårt att riktigt känna igen sig i den bilden. Han avskydde att framstå som märkvärdig.
Intervjun ifråga mindes han dock. Den hade tagit sin utgångspunkt i hans översättande, framför allt hans arbete med att översätta Krasznahorkai från ungerska. AB verkade ha svårt för att uttala det namnet, men var mycket imponerad av själva gärningen.
Daniel berättade hur det hela hade börjat. Ungerska hade han börjat studera när han bodde i Ungern på nittiotalet, och på universitetsnivå både i Budapest och i Uppsala. ”Ungerska är väl inte ett språk man bara lär sig… bara sådär?” avbröt AB harmset. Hon lät misstrogen. Oavsett vad Daniel sade var AB ändå övertygad om att det handlade om en ganska stor[1] prestation och att Daniel innerst inne grubblat sig galen över den agglutinerade grammatiken. För annars fanns det ingen rättvisa i världen. Tänkte AB missunnsamt.
Daniel förhöll sig lugn (AB hade en känsla av att det var ett naturligt förhållningssätt hos honom). Han påpekade att hans dåvarande partner hade ungerska rötter, och att han själv bott och levt i Budapest under en längre tid. Att han på något sätt skulle vara särskilt språkbegåvad ville han bestämt tillbakavisa. Det ungerska språket hade varit en kamp för honom, och han var fortfarande livrädd för det, sade han. Det förekom att han kände sig som en skojare, snarare än en översättare. AB lät detta passera.
Under flera år arbetade Daniel därefter på Svenska Institutet, där en av hans uppgifter var att arrangera utbildningar och seminarier för bland annat översättare. Allt starkare började han känna att han själv också ville prova. Via sina sofistikerade kontakter fick han också möjligheten till sist. Vissa översättare ser sig som hantverkare, andra som konstnärer. Daniel placerade sig själv någonstans mitt emellan.
För honom var det viktigaste att hitta andningen, svänget, ursprungsförfattarens flöde. Daniel ansåg sig lika bunden till det som han var till själva verket. Översättandet hade betytt flera saker för Daniel. Han ansåg förvisso att han blivit en bättre författare av att översätta, att det för honom öppnat dörrar till språket och inspirerat honom. Samtidigt kunde det hämma den egna kreativiteten.
Odenplan kom till Daniel när han blev småbarnsförälder och saker förändrades. För Daniel var det en alldeles ny upplevelse att erfara hur blint arg man kan bli, också på ett mycket litet barn. Och i en roman kan man leka med verkligheten. Där kan man utforska vad som faktiskt skulle kunna hända om man går över den gräns man inte går över i verkligheten. Odenplans utgångspunkt var till stor del scener som Daniel varit i, som plötsligt forsade fram som ur en kran och som han följde. Skrivprocessen blev ganska filterlös. Samtidigt hade Daniel hela tiden en tanke om att språket skulle få ta plats.
Meningarna i Odenplan var därmed precis som Daniel ville ha dem, oavsett om de fått vissa lektörer att gå ut i sina kök och skrika av vanmakt eller ej. Och oavsett om AB vredgats när hon läst boken, för den delen. Daniel tyckte om att hans bok väckte känslor. Han var förtjust i att stapla orden, han ville bygga en avancerad estetik som ändå inte fick bli för svår.
Vad Daniel gillade mest med AB var att hon i sin recension kallat Odenplan naturalistisk, ty naturalismen var en riktning han var mycket svag för. Likt Emile Zola ville han borra ner sig i verkligheten, och läsarna fick se det pappan i Odenplan såg, genom hans ögon. Men i Odenplan fanns också en viss cliffhangerestetik[2] . Daniel tillskrev denna den faiblesse han en gång haft för science fiction och skräcklitteratur.
När AB och Daniel lade på luren visste Daniel att han talat med en person som hetsat upp sig över hans roman, inte kunde uttala Krasznahorkais namn och som dumdrygt vägrade tro honom när han sade att han inte var hyperintellektuell. AB, å andra sidan, visste att hon talat med en person med ett ovanligt rörligt och spännande intellekt. Som inte ville göra sig märkvärdig men som utifrån sin gärning ändå var särskild. När Daniel påpekat att Odenplan började på hexameter hade AB ändå känt att de hade något gemensamt.
[1] Ungerska tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen, svenska tillhör den germanska. Det är ganska stor skillnad ska ni veta.
[2] Som brukar saknas i naturalistiska romaner.
Sjung O Gudinna 