Kerstin och Johan Höfler

När jag facetimar med Johan och Kerstin den tjugonde oktober är de upp och nedvända under större delen av samtalet (troligen för att jag håller min mobil konstigt[1]).  Ändå blir jag alldeles förälskad i dem. De är så osedvanligt karismatiska (och trevliga) att jag blir mycket gladare än både oktobermörkret och det dystra ämnet välfärdsbedrägerier egentligen motiverar. Kerstin och Johan är ute på en promotionsturné, som börjar gå mot sitt slut. Tro  inte att de varit tjänstlediga från sina ordinarie jobb för det. På pappret känns Johan och Kerstins livsstil faktiskt ganska utmattande. Men de är glada och energiska. Kerstin har ylletröja och ett varmt leende. Johan känns lugn och eftertänksam. Det finns hur mycket mer som helst jag kunde ha frågat dem om. Men de kollrar helt enkelt bort mig med sin charm. Nåja;   

  Kerstin var läkarstudent när hon var med i en uppsatstävling om Framtidens Läkare, vann 50 000 kronor och fick motta ett pris ur Nobelpristagaren Arvid Carlssons hand. Hennes självförtroende som skribent var därmed på topp när Johan ville ta en öl med henne. Sedan han blev polis hade han bubblat av olika idéer. Nu ville han skriva en deckare! Men det ville inte Kerstin. De älskade båda Pusherfilmerna, de älskade båda Jens Lapidus. De enades om att det skulle bli en spänningsroman istället. Vad skulle då kunna vara mer spännande att skriva om än välfärdsbedrägerier? Och varför har ingen någonsin kommit på att skriva om detta förut, tänkte de[2]. På Arbetsförmedlingen, där de först träffats, hade de sett ett och annat. Då var de båda nya i tjänsten som chefer. Byråkratin var också ny för dem.

(Johan låter lite… diplomatisk när han berättar det här. Och det var ju också så att de båda två under tiden på Arbetsförmedlingen kom på att de ville utbilda sig till läkare respektive polis istället. Av detta får envar dra sina egna slutsatser)

  Råttan kom ut första gången på Blue Publishing 2017. Men redan från början gick det bättre för boken än Johan och Kerstin hade räknat med. De började leta efter ett nytt förlag, där de kunde vara mer delaktiga i processen. På Ekström & Garay (beläget hemma i Lund)  fick de arbeta i nära samråd med en redaktör/ lektör. Råttan Black Edition är i grunden samma bok, men en del har lagts till och en del har dragits ifrån. I samråd med sin redaktör har de belyst karaktären Alex på ett annat sätt, exempelvis är första kapitlet helt nyskrivet. 

 Frågan måste ställas: Polis och barnpsykiatriker är inga lättviktiga bisysslor. Hur går det ihop? Hur hinner de skriva, marknadsföra sig, facetima med mig?  

  Johan flinar och konstaterar att jo, de har lite begränsat med tid ibland. Ändå ser han glad ut, som om det är mer roligt än stressigt. Kerstin säger att det i grunden kanske handlar om att de båda är rätt… strävsamma. Kerstin säger att hon drivs av en viss lutheransk pliktkänsla och har väldigt svårt att inte slutföra saker hon påbörjat. Men hon ser rätt glad ut hon med.

  Både Johan och Kerstin vill, precis som Sjöwall-Wahlö en gång, förlägga handlingen i sina böcker till vad som är angeläget i just vår tid. Brottslighet har ändrat karaktär. Numera rånar man inte banker. Man infiltrerar myndigheter. Johan säger att han inte är lättprovocerad, men en sak som faktiskt kan provocera honom är den brist på insikt som råder i vårt samhälle. Vi är utsatta för otillåten påverkan, hela tiden, men vi pratar inte om det. Händelserna i Råttan (där en kriminell organisation infiltrerar Arbetsförmedlingen) har utspelat sig på riktigt.

  Jag tänker att Johan och Kerstin måste ha sett en jäkla massa i sina olika yrkesliv. Mycket mer än många människor någonsin vill eller vågar se. De har varit ekonom och socionom och byråkrat och polis och läkare[3]. Alla samhällsbärande yrken. Var har det varit lättast att bibehålla idealismen? I det arbete hon har nu, säger Kerstin tvärsäkert. Det är egentligen ganska enkelt, tycker hon.  På Arbetsförmedlingen var det ibland lite oklart vad man egentligen gjorde. Men i mötet med barn som inte mår bra är det svårt att inte känna idealism. De skall må bättre, helt enkelt. Det är vad det handlar om.

Som polis bidrar Johan till samhällskontraktet, och det tror han fullt och fast på. Alla har ett eget ansvar att göra rätt, och om någon inte gör det skall det redas ut. Det är inte heller svårare än så, och det är uppenbart att Johan också känner idealism i vad han gör.

  Men innehållet i Råttan är djupt oroande, och jag har egentligen ändå svårt att förstå att Johan och Kerstin kan utstråla en sådan – totalt medryckande –  optimism?

  Precis då kommer Johan på hur man får rätsida på telefonerna. Det var egentligen inte så svårt, tydligen. Vi ler triumferande mot varandra, rättvända. Och Johan och Kerstin säger med en mun  att samhället är så mycket mer än klaner och gängkriminalitet. Så mycket mer än välfärdsbrott. Med Råttan vill de ge oss andra en välment puff. Visa på att så här ser det ut – men det betyder inte att det alltid behöver göra det. För vi kan göra något åt det, säger Johan och Kerstin. Och när vi lägger på tror jag på dem.


[1] I ett försök att mörka min dubbelhaka

[2] Det kan man avundsjukt fundera över. I rättvisans namn är det dock få som har samma breda insyn och insikt som just detta författarpar

[3] Tänk omedelbart efter hur många ni egentligen känner som bytt yrkesbana, inte en, utan flera gånger. Inte så många, tror jag. Folk gör inte det.

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s