Större än störst

Författare: Andreas Roman

År: 2020

Längd: 394 s.

Genre: Roman

”Vi var överens om det mesta, däribland om att Pac-Man var en mycket svag karaktär. Vem vill spela en halväten pizza, liksom? ”

  Trots mycket blygsam personlig erfarenhet vet även jag vad ett magiskt spel kan göra för människor. Jag var därför mycket förväntansfull inför denna läsning. Aldrig trodde jag väl att jag i slutändan skulle bli blåst på att få veta vad själva spelet faktiskt handlade om. Men så är det. Vi lämnar det därhän tills vidare.   

  Parallellt med den del av handlingen som är förlagd till nutid handlar Större än störst mycket om att vara barn. Elliot och Calvin sammanförs på grund av att de båda är synnerligen mobbade, kommer från komplicerade hemförhållanden och att de båda är djupt  fascinerade av den Atari 2600 som – otroligt nog –  dykt upp i Fjällhamns leksaksaffär. Ingen förstår sig på någon av dem, deras intressen är konstiga. De blir bästisar, senare framgångsrika spelkreatörer. Men saker och ting förändras.

  När romanen börjar är Elliot ganska uträknad. På dekis, om man så vill. Då får han det brev Calvin trots allt skrev till honom, från sin dödsbädd. Där han vädjar om att Elliot skall slutföra det enda spel de aldrig fick färdigt. Det mest fantastiska spel som någonsin gjorts. 

  Intrigen i Större än störst är utmärkt, upptakten mycket lovande, och på många sätt levererar romanen också. Jag får en djupare insikt i hur det går till spelutvecklare emellan, det är mycket spännande. Jag lär mig innebörden av en del termer jag aldrig någonsin hört förut. Miljöskildringarna är alldeles utmärkta och det är något klart filmiskt över hela romanen.

  Ändå – med risk för att låta som en misantrop – måste jag rikta viss kritik mot Större än störst.     

  Många av oss känner till den alldeles särskilda förföljelse som kan drabba den som upplevs som konstig. Drabbar den en av det skälet kan man, om man överlever, åtminstone trösta sig med att man vågade vara originell. Jag tror dock tyvärr att det är ganska slumpmässigt vem som drabbas. Vissa människor kommer helt enkelt alltid att ta sig rätten att systematiskt plåga andra människor så mycket de kan, och det är nog inte alltid de drabbade är särskilt konstiga från början. Men det får konsekvenser för en.  I den här romanen förenklas de konsekvenserna alldeles för mycket.

  Skildringen av hur Spellbinders innersta krets formas stör mig av samma skäl som gjorde att jag till sist tröttnade lite på Stephen Kings författarskap (sjuttio – och åttiotalseran). Detta är nämligen till förvillelse likt skildringen av Förlorargänget i Det eller av pojkarna i Stand By Me ( därför kan skaparna av Stranger Things också ta åt sig). Karaktärerna är så kloka och insiktsfulla att jag inte kan annat än att beteckna dem som lillgamla ( ett ord jag avskyr), dialogen är inte trovärdig och det hela blir påfrestande sentimentalt. 

  Jag ogillar förenklingen av de fruktansvärda effekter mobbning faktiskt har på människor. Det är sällan så att utanförskap förädlar en som person, bevarar ens goda egenskaper och gör en stark och oövervinnerlig. Hör min misantropi!  Men A Roman är sannerligen ingen oäven författare och jag tycker faktiskt att han gjort det lite väl lätt för sig i stora delar av personskildringen.

  Spellbinders ärkefiende Sean och städaren Jason är båda intressanta karaktärer som jag inte får nog av.  Men tyvärr ligger tyngdpunkten inte på dem.  Istället har författaren fullkomligt förälskat sig i Elliots segdragna inre kamp och ger den all sin uppmärksamhet.  Jag för min del lyckas inte någon gång känna någon som helst sympati för den plågade kreatören Elliot Lindh. För mig framstår han mest som en skitstövel. Men blir man arg på en karaktär finns den personen på riktigt. Skildringen av framför allt Calvin, men även de övriga i Spellbinder, skulle ha behövt vara lika komplex för att engagera. Men alla utom Elliot förblir stereotyper, som agerar utifrån en viss personlighetsmall. Faktiskt lite som… spelkaraktärer, när jag nu tänker efter.  

  Jag tänker att Större än störst egentligen är lite som ett dataspel själv. Kanske är det meningen att det bara är Elliot som skall vara riktigt verklig? Kan A. Roman ha varit så djävulskt beräknande? Kanske det.

Större än störst, du var en fin historia och du aktiverade min fantasi. Du kommer att bli en utomordentlig film om du så önskar. Jag skulle inte ha klagat på din karaktärsteckning om jag inte hade vetat att du egentligen hade det i dig.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s