Grisgänget

Författare: Johan Stenström

År: 2020

Längd: 246 s

Genre: Essä

Rhodos är ett barbarernas Valhall flyttat till en ö i Medelhavet, dit vi är skickade för att förse festdeltagarna med vårt möra fläskkött.”

  Grisgänget är konstnären Johan Stenströms debut, utgiven på det på sistone vagt  kontroversiella it-lit Förlag.

  Baksidestexten utlovar en Mina Vänner – i essäform! Det låter intressant. Beroende på hur vännerna i fråga är, förstås. Lite farligt låter det också. Mången vänskap bygger väl i första hand på att djupare analys icke[1] sker. Desto mer intressant att läsa vad den som ändå analyserat kommit fram till. Kanske har något oförlåtligt skrivits.

  Jag kände en sorts sug efter att utforska det djupt grabbiga jag var säker på att finna. Män, de är ändå väldigt intressanta, tänkte jag. Hur mycket jag än tror att jag vet har jag säkerligen mer att lära. Vid denna tidpunkt hade jag ännu inte satt mig in i Johan Stenströms konstnärskap och visste ingenting om honom, mer än att han är född i Göteborg och har skrivit en bok.

  Titeln på boken ifråga är och förblir trots allt Grisgänget och nog väcker det en viss sorts associationer.  Blå- och vitrandig är boken, likt den värsta fotbollströja. Höhö, man vet ju hur det brukar gå till. Svineriet tycks mestadeles ske just i Göteborg, så då tillkommer även igenkänningsfaktorn.   

 Som vanligt trodde jag mig alltså veta en hel del på förhand och var inte alls förberedd på dessa mycket noggranna, häpnadsväckande insiktsfulla och rasande ambitiösa porträtt av Johan Stenströms sju vänner[3]. Varje essä inleds med en djupt ingående beskrivning av hur vännen ifråga är skapad rent utseendemässigt. Det är dock inte helt lätt att se personen  framför sig utifrån beskrivningen, som närmast får betraktas som surrealistisk. Det tycker jag är ganska kul.

  Därefter blottläggs karaktärerna, så som de uppfattas av Johan Stenström. Hugo, Vidar, Bertil, Lukas, Marcus, David och Pierre.

  Vid någon tidpunkt under läsningen reflekterar jag över huruvida det egentligen är hanterbart att läsa sju karaktärsskildringar rakt upp och ner. Blir det inte för många unga män? Det blir det nog egentligen. Alla sju gör sig inte heller lika bemärkta som personer. Hugo, Vidar och Bertil är oförglömliga medan beskrivningen av Pierre mest framstår som en novell. Trots att grisgänget består av sju sanna individualister finns det några personer jag hela tiden blandar ihop med varandra. Ibland blir de som en sorts kluster. Ett gäng, om man så vill.     

  Det här kan väl bero på olika saker. På den relation Johan Stenström har eller har haft till den han beskriver, på hur nära han står dem. Det kan också vara så enkelt som att vissa personer  är lättare än andra att beskriva. Min känsla är att Johan Stenström själv funderat över själva mängdfrågan, för i varje skildring förekommer åtminstone någon referens till andra karaktärer. Detta skapar nödvändig dynamik i läsningen.

  Grisgängets gemensamma nämnare tycks på något plan ändå vara musiken, så de gick väl någon sorts musiklinje kan jag tro. Annars har de egentligen inte så mycket gemensamt. Utom möjligen en viss känsla av utanförskap och en högst kluven relation till Jantelagen. Grisgängets ledargestalt Hugo präntar nogsamt in vikten av att veta med sig hur man bör vara för att inte (med Marcus ord) torska socialt.  Detta är något grisgänget är fullkomligt livrädda för. Så de vet med sig så mycket som möjligt, medan de är ytterst vaksamma på dem som inte gör det. Grisgängets uppblåsthet är så förfärande lätt att punktera att det är svårt att inte känna viss medkänsla.

  Johan Stenström är torr som fnöske, salt som lakrits, glimmande av humor när han beskriver sina gräsliga vänner från Hvitfeldtska. För nog låter de överlag rätt så osympatiska. Men självdistansen! Den retrospektiva ödmjukheten! Uppriktigheten! Skildringen av grisgängets misslyckade resa till Rhodos är något av det roligaste jag någonsin läst samtidigt som det förstås också är lite beklämmande.  Grisgänget uppför sig töntigt, bränner sig i solen, dricker så mycket alkohol att de nästan dör medan de på löpande band torskar socialt. Därefter drar de sig som en man tillbaka och vet inte hur de skall få tiden att gå. De åker djupt uttråkade på bussutflykter, fullkomligt övertygade om att de ändå inte har en chans. Något liknande upplevde de på Roskildefestivalen. Grisgänget är inte så coola, helt enkelt.  

”Vad kunde vara ett bättre sätt att beskriva våra misslyckanden på än i analogi med en gris som offras och äts upp men som under kvällen återuppstår och som dag ut och dag in, år efter år, lever med vetskapen om att förnedringen aldrig kommer att upphöra? ” Särimner är Grisgängets utvalda symbol. Men för mig känns de inte alls som den mytologiska galten. De framstår snarare som… den anonyma serveringspersonal som bjuder gästerna att ta för sig. Grisgänget är så svala och – trots allt – så intellektuella. Och kanske är det just detta som är deras problem – att de allt som oftast befinner sig vid sidan av. Det gör dem missunnsamma. Och ofta illojala, även mot varandra.

  Grisgänget, vad skall jag säga om dig? Du överraskade, du underhöll. Jag tycker varken om Hugo, Vidar, Bertil, Lukas, Marcus, David eller Pierre. Inte ett dugg. Men dig tycker jag om.  


[1] Aldrig

[2] Om de nu verkligen är hans vänner. Den saken tvivlar jag ibland på. Men min slutsats har ändå blivit att de är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s