Du är Johan Stenström.

  Du började skriva tidigt. Under din gymnasietid spelade du gitarr och skrev poesi. Efter musiklinjen på Hvitfeldtska började du alltmer intressera dig för fotokonst. Skulptur. Du befann dig i det under många år och undersökte formen från flera olika håll. Du studerade i Tyskland ett år, du gick på Konstfack. Du bor i Stockholm numera; kanske blir du kvar där.

  Ditt konstnärsskap har gått i cykler. Det började med skrivandet, sedan kom musik. Därefter fotokonsten. Nu skriver du igen. Grisgänget är färdigställd och du arbetar med ett nytt projekt, en skönlitterär roman.  På sätt och vis tycker du att det är som att du är tillbaka där allt började. Du får frågan om du behöver ägna dig åt en konstart i taget; så är det nog för dig. Olika former lockar dig mer eller mindre i olika perioder, och då inriktar du dig. Du anser dig inte vara så spontan i ditt arbetssätt. Du måste få koncentrera dig på en form åt gången och gå upp i just den.

    Tiden på Hvitfeldtska var i sig inte en tid som var specifikt betydelsefull för dig. Men det var där och då du lärde känna Grisgänget, som fortfarande är ditt gäng. De är som familj. Du får frågan hur det är möjligt för dig att beskriva personer som du står så nära på ett så objektivt sätt. Du svarar att när du skriver har du förmågan att betrakta. Och att du inte heller ville att det skulle bli för känslomässigt. Det kunde inte få bli kladdigt. Du får frågan om du älskar dina vänner; du svarar innerligt ja.

  Manlighet finner du ganska ointressant och du hade inga särskilda ambitioner om att Grisgänget skulle handla just om det. Men det finns en ofrånkomlighet i det hela, konstaterar du.  När boken de facto skildrar sju – för att inte säga åtta – unga män går det inte att komma ifrån att det blir en hel del manliga perspektiv att utgå ifrån. Du kan därför se att just frågan om manlighet kan vara ett rätt bra sätt att hänga upp diskussionen på. 

  Av försörjningstekniska skäl har du numera ett arbete på Akademikernas a-kassa. Du finner tjänstemannakostymen ganska stram. Arbetet är regelstyrt, fyrkantigt, och den aspekten  tycker du inte riktigt om. Ändå finns det en strukturerad sida även hos dig. Grisgänget hade du funderat över länge innan du påbörjade den. Att därefter arbeta med boken i tydligt avgränsade partier visade sig fungera utomordentligt väl för dig.

  Som konstnär handlar det så mycket om dagsformen, säger du. När du färdigställt något du är nöjd med har du ett förtroende för ditt verk och ett förtroende för dig själv. En dålig dag i ateljén kan rubba din jämvikt.  Huruvida konsten skänker dig främst lycka eller olycka kan du inte svara på, och på den punkten är du mycket bestämd. Att vara konstnär är ett sätt att leva på, och man får helt enkelt ta sig fram, oavsett om man är lycklig eller ej.