Titel: Bärarna

Författare: Jessica Schiefauer

År:2020

Längd: 334 s

Genre: Roman

”Du påstår att jag drömmer. Jag, som inte ens kan sova?”

• Bob Hund

  Detta skriver jag med handtvättsförråade händer och slö blick. Idag dog fyrtio människor till. Alla sitter ensamma hemma och glor. Eller skiter i allt och står glädjestrålande i kö bara för att få komma in på ett nyöppnat gym. Personligen har jag just nu inte någon större lust till annat än att blunda för så mycket verklighet som möjligt. Det skall därmed oerhört mycket till för att en roman om just en global pandemi skall kunna ha något att säga mig som jag vill lyssna på; som jag vågar höra.

  Bärarna av Jessica Schiefauer har det. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att säga att det är rätt att läsa Bärarna just nu. Att spekulera i en berättelses budskap har jag aldrig riktigt tyckt om. Ty det vet endast författaren. Men man skulle kunna tänka sig att budskapet här är att mänsklighet i sig inte skuddas bort så lätt. En upplyftande tanke. Ge inte upp. Håll i, håll ut. Hjälp varandra.

 Bärarna skildrar en värld många år efter det att en fruktansvärd smitta drabbat. Från spridare till bärare, från man till kvinna. Därmed har en ovillkorlig gräns också dragits. Nu består det erkända samhället enbart av bärare, medan spridarna försmäktar i karantän och egentligen bara hålls vid liv för att tillhandahålla sperma. Som tvättas noga. Bara bärare får födas.  

  På sätt och vis beskriver romanen en mycket fin värld, där man skärpt ihop sig, sett ljuset. Efter en oändlighet av villfarelse och därefter en sorts apokalyps har man till slut faktiskt hittat ett annat sätt att leva. Eftertänksamt, varsamt, långsiktigt. Man värnar om djur, naturen vördas över allting. I köket växer ett levande träd man kan sitta med ryggen emot.

  I Irisburg är barnlängtan något vackert, aldrig någonsin något tragiskt eller hemligt. Alla som vill bära ett barn utlovas all hjälp som finns att få att också kunna göra det. Kvinnor, eller bärare, lever starkt och väl tillsammans. Vänskap, gemenskap, hämningslös dans hela natten på Slottet, kraftfull lusta utan tabun. Det är så lätt, så lätt  att omedelbart leva sig in i Irisburg att jag ett tag undrar om det beror på att det är så här vi egentligen är menade att leva. Jag skulle kunna känna ett inte så litet stygn av längtan efter att kunna leva så.

  Om det inte vore för den fasansfulla grymhet Spridarna får utstå. Som nästan- men inte riktigt – gör romanen till en dystopi. Att döda ett träd är en dödssynd. Att Spridare behandlas som stinkande giftmoln eller frätande syra är inte en dödssynd. Bärarna må ha funnit ett högstående sätt att leva men det finns också en helt annan sida av saken. En berättelse som innehåller så mycket längtanskärlek och framtidshopp som Bärarna gör kan inte bli en riktig dystopi för mig, men under läsningen har jag hela tiden en molande värk i magen. För Spridarnas skull.

  Bärarna har en helt egen själ och sin alldeles egna historia. Jag hade lovat mig själv att inte dra några paralleller till Tjänarinnas Berättelse [1] och det kommer jag inte heller att göra. Men om man vill kan man säkert göra det. Tjänarinnans berättelse fast liksom tvärtom? Fortplantning som den centrala frågan i båda verken. Längtan efter varandra, trots den ovillkorliga gränsen, som en lika central fråga. Kanske har jag missuppfattat något. Det må vara hänt.   

  Hursomhelst innehåller Bärarna oändligt mycket mer än så.

  Nikki Oleander är ett vandrande objektivt korrelat[2]. Hon är verklig, precis som alla människor i romanen är, precis som Irisburg är, precis som världen utanför Irisburg är. Bärarna är faktiskt mycket spännande läsning. Vacker och fruktansvärt ful. Lärorik och avskräckande. Mänskligheten, vad i helvete ska vi säga om den, egentligen. Struntar vi i varandra, vill vi utnyttja varandra, tar vi hand om varandra? Är det så att innerst, innerst inne vill vi varandra inget ont?

  Bärarna, du gav mig frid i vår tid av olycka. För det är jag dig så tacksam.         

---

[1] Eftersom jag tror att det vattnet skulle bli för djupt för mig

[2] Nu blev det allt lite skitnödigt här, beklagar. Men jag ser henne så.  Och jag har trots allt studerat litteraturvetenskap.