Jag är olyckligt här

Författare: Johan Croneman

År: 2020

Längd: 267 s.

Genre: Biografi 

(när världen visar sig

i tydlig fasa

vinkar förtvivlat-

vinkar jag uppmuntrande

tillbaka

förstrött lutad

över mitt korsord)

-Johan Croneman

  Under hela läsningen av Jag är olyckligt här är min känsla att det finns mycket i sitt liv  Johan Croneman inte vill berätta om på riktigt. Sin infekterade fadersrelation har han mycket att säga om. Nästan alltför ingående beskriver han sin fars fel och brister, och det är lågsinnat av mig, men jag finner den ilskna personskildringen både träffsäker och ganska rolig. Det finns en del andra personskildringar som också är intressanta , men ju närmare en person står författaren, desto otydligare framstår personen ifråga. Det hör dock till sakens natur när det handlar om biografier.    

  Johan Croneman tycks dock inte tilltro sina läsare om att någonsin kunna förstå ett uns om vad det innebär att missbruka spel, alkohol, destruktiva tankemönster eller relationer som inte när själen. Varför är han så tvärsäker på det? Det är lite knäppt. Han distanserar sig från sin läsare, här och där på ett ganska högdraget sätt.  Ibland uppfattar jag rentav texten som arg. Vad fan ska jag berätta för när ni ändå inte fattar? Då blir jag lika arg själv, för Johan Croneman verkar å sin sida inte bry sig om  huruvida jag hänger med i svängarna. Kronologin är minst sagt komplicerad och berättelsen lite fragmentarisk.

  Något har ändå fått Johan Croneman att vilja skriva sin självbiografi.

 Ett nyord kom till mig under den här läsningen. Mollstilism (finns det ordet redan?). Här är språkets styrka och skönhet ovedersäglig. Samtidigt är Jag är olyckligt här en av mitt års – för att inte säga mitt livs – dystraste läsningar. Det finns en deprimerande hopplöshet och en cynisk förtvivlan som bitvis blir rätt svår att stå ut med, tycker jag. Det finns ingen glädje. Julen är stulen. Johan Croneman har dock inte på minsta vis stuckit under stol med sin avsikt, vare sig i titel eller i ansats, så jag har inga formella invändningar.

  Jag har ingen relation till författaren som skribent. Min tidning är Göteborgsposten, vad man än må tycka om det, och jag har sällan läst Johan Cronemans krönikor i DN. Han har ett namn om sig att vara väldigt arg, och det är förstås i sig intressant. Stämmer det? Är hans eld den största i Sverige? Kanske. Här skriver han om hur han ibland gick upp och slängde morgontidningen innan någon i familjen hann börja läsa den. De dagar hans krönika var införd. Det finns en eld som är självförtärande.  

  Främst fattade jag också intresse för Jag är olyckligt här på grund av temat.Det är utvecklande att ta del av andras självrannsakan[1] . Men Johan Croneman får jag inte åka snålskjuts på, det är han inte det allra minsta intresserad av. Han delar generöst med sig av sitt självförakt men inte om vad som egentligen hänt i hans liv. Om han haft någon avgörande uppgörelse med sitt jag, om han gjort någon analys av varför det blev som det blev eller har någon plan framöver så behåller han det i så fall för sig själv. Och det är väl egentligen inte mer än rätt åt mig. Envar utformar sin egen självbiografi precis så som vederbörande önskar. Fattas bara annat. Om jag som läsare upplever att Jag är olyckligt här är lite väl dolsk får jag acceptera det.      

  Det som gör att jag orkar är poesin som bryter fram här och där. Genom sprickorna kommer ljuset in, i form av dessa oväntade dikter, infällda här och där i texten, där man minst anar dem. En självbiografi spetsad med poesi. Ironisk, sarkastisk, avståndstagande, sorgset vacker, hjälplöst självömkande, stundom roligt bitter poesi som får mig att känna att Johan Croneman faktiskt vill berätta saker, om han bara kunde. Vissa saker. Så fina poeter som han är det ont om i mitt liv och jag kan bara hoppas att han en dag publicerar sina dikter. Jag längtar efter det; den volymen skulle få en upphöjd plats bland min allra finaste poesi.  

Jag är olyckligt här, du vackra, vackra volym med apelsintonat omslag. Jag måste försöka göra mig av med dig snarast. Trots att du var god läsning, och trots den fina poesi du rymmer. Ty mitt mål och min strävan är  att känna livsglädje och du gör mig alltför nedstämd.  Farväl.      


[1] Så slipper man rannsaka sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s