Jessica Schiefauer

”Hej Annika!

Jag har inte tillgång till skrivare där jag är för tillfället, så det blir ett handskrivet brev. Det var längesen!

Det var glädjande att höra att du, när du tittat på intervjuer, klipp m m uppfattar mig som trevlig! Jo, jag tror att jag är en rätt trevlig prick, faktiskt. Jag tror att det kanske är på grund av att jag har ett stort behov av att nå fram till människor. Att få kontakt, känna att det sker ett möte, ett uttryck – det är viktigt för mig. Alla mina olika verksamheter bottnar där, tror jag, på ett eller annat sätt.

Att skriva en bok är ju i högsta grad en önskan om att kommunicera något, tänker jag, att försöka dela mina tankar med andra. Detsamma gäller för personliga möten (med det trevliga tillägget att jag även kan få den andres tankar tillbaka!) och inte minst alla situationer där jag varit elev, eller som nu, lärare i skrivandets konst.

Åren på folkhögskolans skrivarlinjer formade mig mycket. Jag hamnade där halvt av egen vilja, halvt av en slump (jag hade som liten aldrig några författardrömmar egentligen), och jag undrar ofta hur mitt liv hade blivit om jag inte hade kastat iväg den där ansökan till Fridhems skrivarlinje år 2000. Men nu gjorde jag det, och jag kom in, och mötte en form av bildning, och en syn på kreativitet som fullkomligt golvade mig. Att få vara tillsammans med människor som brann för att förmedla sig med omvärlden – det tror jag var det stora, för mig. Att få lära mig att (genom textsamtalets pedagogik) hjälpa andra att se vad den text man skrivit kommunicerar, hur man kan ”skruva på reglagen” i texten för att så gott det går få den att förmedla just de känslor, stämningar och händelser som man vill nå fram med, och att få en hel klass som engagerade sig och ansträngde sig för att hjälpa mig att göra mina texter så bra som möjligt – jag visste genast att jag aldrig mer ville vara utan det, när jag en gång funnit det. Där började alla mina nuvarande verksamheter, både författarskapet och mitt arbete som skrivcoach, lärare, cirkelledare och allt vad jag gjort.

Jag kan omöjligt svara på frågan hur jag arbetar med en roman. Särskilt just nu, när ”Bärarna” varit färdig några månader bara, är tanken på att det är jag som skrivit den fullständigt svindlande. Hur gick det till? Hur gjorde jag alla val, på vägen? All text jag skrev men sedan slängde, alla alternativa utvecklingar och trådar som jag bestämde mig för att inte följa upp…hur blev alla mina tankar om samhället, kvinnovillkoren, den fertila kroppen, rädslan för det okända, vår relation till naturen…hur i helvete blev det till boken ”Bärarna”?

Just nu vet jag verkligen inte. Jo, jag vet att jag aldrig hade klarat det ensam. Du skriver att du har svårt att föreställa dig ”Bärarna” ofärdig och i delar, men jag kan ärligt säga att ingen skrivprocess någonsin tidigare känts så upphackad och splittrad. Om det inte vore för mina författarkollegor (som läst och givit feedback på tidiga utkast) och senare mina förläggare och redaktörer (som fick ihop de senare versionerna åt mig) hade det aldrig blivit en sammanhängande historia. Jag ville liksom ta ett grepp om hela vår nuvarande världsordning, om patriarkatets inverkan på mänskligheten, om ”rädslan som pandemi”, som några fina recensioner har uttryckt sig om boken. Det var länge mer än jag kunde hantera. Är faktiskt sjukt stolt och mäkta överaskad över att jag i slutändan fick ihop det hela så bra!

En sak till vet jag, om processen med ”Bärarna”. Jag har nog inte fått svar på några frågor genom att skriva den. Mina frågor om hur vi ska leva tillsammans på denna jord kvarstår, i högsta grad. MEN: Genom att knåda, bolla, tröska och mangla dessa frågor under skrivprocessen har jag fått en stunds frid. Jag har så att säga skrivit frågorna ur kroppen, så nu stör de mig inte ständigt. Jag kan leva på utan att hela tiden tänka på dem, och söka upp dem istället, om jag har lust eller behov. Jag börjar tro att mitt skrivande ofta (oftast?) har just den funktionen: frågor och ämnen som stör och berör mig måste formas till berättelser så att jag kan skriva ut dem ur mig, få distans till dem, kunna betrakta dem på armlängds avstånd, så att säga.

Du undrar över min vision med mina skrivarkurser och om jag tror att alla kan skriva. Det första är mer vagt än det andra. Just nu jobbar jag som handledare på skrivarlinjen på Ölands folkhögskola. Dit söker man med ett romanprojekt, och mitt mål för varje deltagare är nog främst att de ska börja få syn på sina egna processer. Vi pratar såklart om språk, plot, dramaturgi och allt annat sånt också, men för att en skrivande människa ska klara sig själv sen, efter kursen, tror jag självkännedom är ovärderligt. Vad får igång mig? Vilka är mina ”darlings”? Vad stoppar upp mina processer? Osv osv

Den andra frågan är lättare. Jag tror att impulsen/ behovet/ önskan att berätta något är ingången till skrivandet för varje människa. Vill du verkligen berätta nåt, är den berättelsen värd att berättas. Alla har rätt att få hjälp med att berätta en historia som är viktig för dem, det är min utgångspunkt. Utöver det tror jag verkligen inte att alla kan bli ”författare”! Alla kan, med rätt stöd, lyckas förvandla en historia så att den blir värdefull för mottagaren, det tror jag. Men för att bli författare (om det ens är något man blir? Ibland tänker jag att författarskap inte är ett yrke, utan snarare någon sorts diagnos) krävs talang, enorma mängder tålamod, nån form av originalitet, och inte minst envishet och uthållighet. Och kanske krävs det också ett människointresse, en önskan att förstå och försöka dissekera mänskligt beteende, våra drivkrafter och underliggande motiv i våra handlingar…vilket leder mig in på dina sista frågor.

Det är ingen liten fråga du ställer, hörru!

”Vad ser du som din största mänskliga gåva?” Jag funderade ett tag. Det bästa svar jag har, är nog att jag intresserar mig så mycket för människor, att jag i grund och botten tror att människan är ( eller åtminstone är kapabel att vara) god. Det finns många bevis för människors ondska, men om man är lyhörd finns det ännu fler bevis för vår godhet. Den lyhördheten har jag, tror jag, och den är jag stolt över. Även om den ibland gränsar till blåögdhet och naivitet 😊

Mitt skrivande gör mig verkligen inte lycklig. Jag är inte säker på att jag söker lycka, ens. Lycka är väl snarare något som uppstår tillfälligt, utan att man försökt uppnå det. Men skrivandet är däremot något av det mest givande jag har i livet. Det får mig att må bra, fast mest efter att det är gjort. Lite som att gå till gymmet: motstånd innan man kommer igång, tufft men gött medan man håller på och så jäääkla skönt efteråt.

God Jul!

Varma hälsningar Jessica Schiefauer”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s