Titel: Dina händer var fulla av liv

Författare: Suad Ali

År: 2020

Längd: 246 s.

Genre: Roman

”Din hud är inte skapt för att stå emot Mogadishus kalla vindar och starka sol. Den faller sönder. När Allah skapade mig gav han mig leopardens polerade glans. Kasta mig till vargarna och jag förblir orörd. Du däremot, min älskade, du har ingen chans.”

  Dina händer var fulla av liv valde jag dels utifrån att jag var nyfiken på vilken typ av roman den dödligt seriösa Suad Ali skulle skriva, dels utifrån den historia den utgav sig för att vilja berätta. Om den vackra Noras privilegerade liv i det forna högreståndsMogadishu, om den växande politiska oron i Somalia, om flykten till Sverige, om hur det blev sedan. Spännande. Suad Ali har skrivit en roman om en undergång och en fullkomlig upplösning av många saker, inte bara Noras liv som hon kände det. Hon har beskrivit utsuddandet av en sorts tillvaro som kanske aldrig mer hamnar inom räckhåll.

  Romanen utmanar mig på flera mycket svåra sätt. När jag efter avslutad läsning sitter här och försöker samla tankarna har jag fortfarande fruktansvärt svårt att acceptera att Sverige kunde vara en sådan massiv besvikelse för Nora. All denna ambition, all denna samlade välvilja – ändå blev ingenting rätt. Nora är så arg. Jag blir också lite arg. Dock säkerligen inte av samma skäl.

  Förklaringen är förstås inte att traumatiserade människor på flykt inte vill ha hjälp, eller att de är otacksamma. Utan att det blir fel när människor som inte känner varandra försöker mötas i allt för svåra saker. Är det så enkelt som att vi behöver lära känna varandra för att förstå? Det är väl kanske det allra svåraste i vårt så välmenande men ändå så blyga land. Som jag är stolt över och håller lika högt som Nora håller Somalia.

  På tal om att vara privilegerad – här gäller det att väga sina ord på den mest gyllene av vågar. Så jag försöker med det.  Men Dina händer är fulla av liv är samtidigt ett litterärt verk och därför är jag  tvungen att påpeka att den som roman betraktad har vissa brister. Även med hänsyn taget till de helt ofattbara saker som händer Nora och de trauman som märker henne uppfattar jag henne som märklig. Både kall och engagerad, både stolt och småsint samtidigt. Hon hänger inte riktigt ihop som person.

  Ahmed är elevrådsordföranden som först visar Nora flyktinglägren utanför Mogadishu och på så vis berättar saker för henne hon aldrig någonsin hört. Det är betydelsen av det som egentligen är vad som får henne att börja älska honom. Som får henne att välja honom till make trots att han tillhör en minoritetsklan. Ahmed förändras inte. Men allting förändras ändå.  Finns det ett specifikt ögonblick exakt när kraften i all den kärlek Nora känner för Ahmed vänds i vrede och ren bitterhet över de faror han utsätter sin familj för missar jag det ögonblicket. 

  Vad jag får veta är bara att Noras vrede mot Ahmed så småningom är så stor och så allt överskuggande att hennes enda önskan är att han vore annorlunda. Så kan det bli, förstås. Outhärdligt, jävligt sorglig men en djupt mänsklig konsekvens för den som behöver vara rädd hela tiden. Jag anser dock inte att författaren borde ha utelämnat att beskriva själva processen, för jag känner mig berövad en historia på grund av det. En mycket viktig historia som jag som läsare anser mig ha rätt till.

Men nu blev det så ändå, och därmed blir Nora också nästan alltför svår att förstå medan den vuxne Ahmed mest blir en stereotyp. Han vägrar ge upp sin regimkritiska tidning. Han vill skapa fredlig revolution. Därmed riskerar han mångas liv, och framför allt sin närmaste familjs. Kanske är mycket av vad som händer Nora Ahmeds fel. Så är det han gör det rätta? Nora har sin åsikt och den äter upp henne inifrån.Författaren tar inte ställning. Själv vet jag inte.    

  Jag kan inte begära att Suad Ali skall fungera som samhällskunskapslärare åt mig bara för att hon kommer från Somalia själv, men nog längtar jag under denna läsning efter begriplighet, sammanhangsmarkeringar, varför och hur. Vad var det som hände i Somalia egentligen? Hur fungerar klansystemet? Vad betyder alla de vackra ord som skimrar i texten och aldrig översätts?  Suad Ali är en av inte så många som kanske skulle kunna förklara det så att jag  skulle kunna förstå. Det vill hon inte göra.  Så mycket förblir ett mysterium.  

  Ändå är skildringen av Mogadishu (som det var?) alldeles förtrollande och berättar om en tillvaro jag sannerligen kan förstå att man aldrig vill förlora och kan sörja livet ur sig efter. Sprakande, välkryddade karaktärer, bananer som är essensen av Mogadishus sötma, en far som är som en kung. En mintgrön villa vid havet.

  En oändlighet händer på vägen från Mogadishu till Kulturfestivalen  och i slutet av den evighetslånga resan har till och med Noras mammas te en annan smak än den hon mindes. Och historien har gått från färgsprakande uppspelt till ilsket uppgiven. Jag hoppas innerligt att slutet på den här berättelsen inte är slutet, men det är faktiskt svårt att säga.