Författare: Olof Lundh

År: 2020

Längd: 283 s.

Genre: Sport/ Fotboll

”I only know what I’ve been working for

Another you, so I could love you more”

• The Cardigans

  Sjung O Gudinna kan inte ständigt söka det subtila och verka i Konstens skugga!  Fotboll är för övrigt också konst. Och jag kan mer om denna konstart  än ni måhända tror, kära läsare. Den gröna mattans schack och smaskigt skvaller i kombination känns för mig helt enkelt oemotståndligt[1] . Olof Lundh skriver om fotboll. Jag skriver normalt sett om skönlitteratur. Nu ämnar jag istället skriva om honom och hans sätt att skriva om fotboll.

  Den som inte kan, undervisar, heter det. Kanske jag och den välklädde Olof Lundh har mer gemensamt än ni vet om. Jag är inte Nobelpristagare; O Lundh är inte förbundskapten. Vi kämpar på ändå. Och ganska länge har jag funnit det intressant att han är så elegant och konfliktlysten. Att han vägrar ge avkall på sin uppfattning om vad som är medias sanna uppgift i relation till fotbollen, oavsett vad detta kostat honom i popularitet. I princip ser jag upp till hans integritet. Å andra sidan är det ibland lite tveksamt om just Olof Lundhs uppfattning är den självklart rätta. Exempelvis känns det fånigt att han tar en så våldsam strid för rätten att spekulera och skvallra om i grunden triviala[2]  saker som varför den och den inte vill spela landslagsmatch då och då. Om jag förstår O Lundh rätt utgör sådan rapportering dock en livsviktig och ofrånkomlig del av medias Uppgift.

  För denna medias Uppgift är O Lundh alltså beredd att gå genom eld och vatten.  Han har anfallits med golfklubba av Lasse Richt, bojkottats av spelarna, verbalt förintats av Maja Nilsson Lindelöf. Många prominenta karaktärer har genom åren uttryckt att de hatar honom. O Lundh viker inte en tum. Han är redo att betala priset.       

  Landslaget enligt Lundh är en samling reportage om olika företeelser som på olika sätt har med Fotbollsförbundet och landslaget att göra. Många av dem verkar ganska skumma. Det skummaste är nog ändå att jag som läsare så sällan får något hum om vad O Lundh själv tycker. Detta beror inte på att han i alla delar förhåller sig neutral; det gör han då verkligen inte. Boken igenom är han djupt harmsen över den genomgående brist på respekt och förståelse för medias roll han möter. Erik Hamrén är för lättkränkt och Zlatan har Olof Lundh så mycket att säga om att jag ganska snart tröttnar. Det blir så tjatigt. Och lite kontraproduktivt, tror jag.

  Ibland känns det som om O Lundh avstår från att ta egen ställning för att vänta in vilken ståndpunkt Svenska fotbollsförbundet, Erik Hamrén alternativt Zlatan Ibrahimovic skall inta. När han väl skaffat sig visshet om detta kommer O Lundh minsann att tycka precis tvärtom. Detta känns lite kul, och väldigt mänskligt. 

  Som journalist har O Lundh fått flera utmärkelser, inte minst Per Wendelpriset 2016. Han betraktar sig som grävande journalist. Som sådan har man all rätt att reflektera över både det ena och det andra. I Landslaget enligt Lundh reflekteras det också både högt och lågt, om allt från det moraliska dilemmat i att ö h t spela VM i Quatar till exakt hur höga spelarbonusarna är. Allt från det ljuva liv i sus och dus en sportjournalist levde förr vidare till jämställdhetsfrågan vidare till agentens roll. Olof Lundh är verkligen urskillningslöst intresserad av väldigt mycket som har med fotboll att göra. På ett halsbrytande vis navigerar han mellan mörkaste skvallerutpost och valida moraliska frågeställningar. Fantastiskt!

  Varje kapitel har sin individuella (och mycket klatschiga!) titel.  ”Ungdomsproffsens revansch! ”, ”Pampar, populism och pengar” eller helt enkelt ”Svennis och dubbelmoralen”. Varje kapitel innehåller samtidigt väldigt mycket mera än så, som undfägnas läsaren i en explosiv, pratig, ibland kronologiskt förvirrande, malström. Texten är av och till rörig men den är samtidigt underhållande, fartfylld och ostoppbar.

  Allt skall man kunna rapportera om, anser O Lundh. På grund av allmänintresset. Själv har han gjort sitt val – att för det mesta mörka sin personliga åsikt. Alltså gör jag det med. Jag kommer inte att avslöja mina känslor inför VM i Quatar eller vad jag tycker om Svennis affärer i det förflutna. Eller mina känslor inför att båda företeelserna tycks tillmätas exakt samma dignitet.

  Men sammanfattningsvis är jag helnöjd med denna läsning. Landslaget enligt Lundh, du bjöd på exakt vad jag hoppades finna.

---

[1] Jag är inte omedveten om att påven under hösten 2020 fastställt att skvaller är en dödssynd.

[2] Ni kanske inte håller med mig.