Hölje

Författare: Pooneh Rohi

Längd: 165 s

År:2021

Genre: Roman

”Detta är viktigt. Att ta det försiktigt.

Bara en dag som de andra.”

  • Miriam Björkhem[1] 

  Finns det någonting jag undrat över under mitt liv så är det hur en psykos faktiskt känns. Förhoppningsvis är detta något jag lär få fortsätta att undra. Men vet jag något lite mer om det nu? Kanske. I stora delar beskriver Pooneh Rohi en situation och en upplevelse som är alldeles verklig.

  Hölje skildrar, obönhörligt och med allt större intensitet, hur Mona finner sig själv nyförlöst men varken känner barnet eller den man hon fått det med. Mona hittar inte sin verklighet, minns ingenting. Barnet och mannen berör henne inte. Stämningen trappas långsamt upp, läsaren börjar förstå att allt det som kunde vara rätt är fel. Långsamt inser jag att Hölje är något av det otäckaste jag har läst. Den placerar sig på min lista över böcker-jag-önskar- jag låtit- bli. Denna lista har jag nog nämnt för er förut, men det var nu länge sedan den fylldes på. Jag har väl blivit avtrubbad. Fram tills nu. För att något verkligen ska skrämma skiten ur en måste det gå att relatera. Här skadas jag svårt av allt det igenkänneliga.  

  Att föda ett barn är i sig något surrealistiskt, som många av oss efteråt minns rätt diffust. För slutet är ju trots allt så lyckligt. Väldig skräck och oändlig smärta finns det inte längre plats för när någon öppnat fönstret och släppt in solen. En rundhyllt baby prunkar bjärt cerise på ens bröst!  Då skyndar man[2] sig att omformulera minnet av den stora upplevelsen. Det hela blir till något fantastiskt. Var det verkligen så det var?  Inte hela vägen inte, det vet vi allihop. Just därför blir det desto otäckare att få tabut brutet, ja, bokstavligen uppfläkt på detta äckliga vis. Inte alls olikt en förlossning i sig. 

  Det är inte ofta man är på humör för att läsa en närmast interaktiv skildring av en förlossningspsykos. Men måste man så måste man. Jag tror att envar som påbörjar Hölje måste. Utifrån sett är det ändå oklart vad som händer på riktigt. Skulle det hela lika gärna faktiskt kunna vara ett bedrägeri? Är det så att Mona har tvingats in i något som suddat ut hennes identitet helt? Det är det man inte vet. Mona blir allt mer misstänksam. Kanske har hon rätt. Hölje lämnar ett visst utrymme för en sådan tolkning. Och precis så är det väl psykoser jobbar.  

  Pooneh Rohi är en mirakulöst begåvad författare med ett bildspråk som gör att man skulle kunna äta upp precis varenda mening i Hölje, hur brännande giftigt det än skulle smaka (jag föreställer mig något motsvarande kolsyreis). Skiljelinjen mellan poesin och prosan är här ytterst tunn, åtminstone känns det så för mig.

”Skulle jag ha älskat det där barnet medan blodet kokade i mina ådror? Skulle jag härmat er tills det också blev till er avbild? Omknådat och intryckt i nya former? Hur ni lät det slita sönder min kropp inför allas ögon.”

  Denna klaustrofobiska, kvävande, äckligt välbekanta känsla som författaren våldför sig på mig med. Varma gulprickiga fläckar mot det svarta. Ljus som ligger tryckt över ansiktet och tynger ögonen.  Det finns ingen som helst möjlighet att komma undan. Hölje, du är liten och tunn. Du är ett stycke finkultur med en förfärlig agenda. 


[1] Nå, när jag nu har en poet till syster.

[2] Jag inser att många vill att jag skriver ”en”, men nu blir det inte så.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s