Författare: Jon Jordås

År: 2020

Längd: 211 s

Genre: Roman

”Mannen ska ge sin hustru vad han är skyldig henne, så står det i Korinthierbrevet, och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen, och på samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hans hustru. Men vi sover vidare.”  

  Min Martina säger sig ha lånat innehåll från Gun-Britt Sundströms Maken. En bok som jag självklart har läst[1], men inte riktigt minns som så enastående som stora delar av befolkningen och hela litteraturkanon i alla tider uppfattat den. Den var nog oerhört nyttig för sin samtid, men den var också mycket lång. Jon Jordås [2] tycks dock ha höga tankar om den.

  Jon Jordås påminner lite om… Håkan Hellström i sina metoder, tycker jag. Han vill hylla Gun-Britt Sundström genom att liksom hon belysa den fria kärleken kontra den monogama (som kanske inte är lika fri). Så han lånar lite här och lite var. Huvudpersonerna heter Martina och Gustav, precis som i ursprungsverket. Men i Maken var det Martina som berättade och här är det Gustav.

  Maken är så pratig och explicit att den i viss mån avskräcker från all sexualitet överhuvudtaget, tycker jag. Gun-Britt Sundströms agenda var hedervärd men alldeles för uppenbar. Jag tyckte det blev tjatigt och att känslan gick förlorad. Gör som ni vill bara, minns jag att jag tänkte ibland. Men snälla, inte ett ord till om det. Skriv inte mer om det!  

  Att läsa Min Martina, däremot, är som att kyssa ett popcorn (om man nu hade haft en mycket liten mun). Den har en originalitet och en svindlande känsla som gör att den är som frisk luft efter fyra timmar med munskydd och den går inte att uppfatta på annat sätt än som den mest innerliga, underfundiga kärlekshistoria av dem alla. Med olyckligt slut. Som väl många av de allra finaste historierna har. Detta är en helt förtjusande roman. Förtrollande, ömsint, fruktansvärt rolig. Fin.    

  Det är ganska humoristiskt att skriva en parafras på Maken år 2021. Jag tror det i alla fall, även om jag är lite osäker på vilka normer som egentligen gäller nu. Det tycks finnas en hel del stillsamma trofasthetsuppgörelser som kretsar runt en fristående villa, en gemensam ekonomi och  fungerande barnomsorg. Samtidigt som den som är 48 år kan finna det högst anmärkningsvärt hur avdramatiserat det rena snusket har blivit. Vi lever, som mänskligheten kanske alltid har gjort, i en motsägelsefull tid.  

  ”Un qui aime et un qui se laisse aimer” sade Hercule Poirot en gång. En som älskar och en som låter sig älskas. Är detta vad Min Martina handlar om? Jag tror det.  Men var inte så säkra på vem som älskar vem mest. Gustav är nykterist, religiös och studerar filosofi. Han vill gifta sig och ha ett flertal barn, så fort som möjligt. Martina har en randig overall på sig för jämnan, verkar ständigt konfliktlysten, tycks sakna hyfs[3] och vägrar vara ihop med någon. Det blir Gustav som, förblindad av kärlek, får anpassa sig till henne. Och han experimenterar så gott han kan med sina gränser [4]för att komma nära Martina.

  Denne Gustav är en av de mest magiska karaktärer jag mött. Jag kommer att tänka på såväl  Adrian Mole som  George Michael i Arrested Development. Men allra mest tänker jag på Gustav själv, älskar honom och njuter av hans  sätt att betrakta tingens ordning. Det är inte svårt att förstå varför Martina, trots alla sina principer, inte kan motstå honom.

  Martina och Gustav kan prata om allt i hela världen. De hänger runt i Stockholm och pratar och pratar. De frossar i språket, de talar om Gud och filosofins grunder, de reflekterar över polySverige och de har en närhet som på alla sätt är en sådan många får längta ihjäl sig efter under hela sitt liv. Ska då frågan om sexuell trohet verkligen behöva vara avgörande? Vad säger ni själv, kära läsare?  Jag tycker ofta att Martina är närmast ofattbart slarvig. Att riskera att förlora en person som Gustav Lindgren! Hur kan hon bara? Dumma Martina. Jag kan i viss mån identifiera mig med henne, men hon är dum ändå. Men så skriver hon till Gustav;  

”Allt som jag ville slippa och var rädd för blev verklighet ändå, fast värre. Saknar dig som nypressade äpplen saknar sitt träd. Älskar dig som Liljeholmsbron älskar att få öppnas. Snälla glöm aldrig det.”  

Och då tänker jag att vi alla gör väl vad vi har förstånd till just då. Sådan är kärleken.

---

[1] Eftersom jag är så intellektuell.

[2] Jon Jordås, jag älskar ditt namn.

[3] Detta bygger jag helt på hennes dåliga mobiltelefonvett när hon besöker Gustavs åldriga farföräldrar!

[4] Som är imponerande töjbara