På förlagets hemsida läste jag om tidigare skrivprojekt som han kämpat med. Allt för att inte behöva skildra staden där han bor, skrev han. Allt för att slippa berätta om det där fåniga som människor värderar mest, skrev han.

  Men det dråpliga i det hopplösa ville han ändå åt. Precis som han uppfattade att Gun-Britt Sundström ville i Maken. Och därmed befinner sig de tidigare projekten nu i olika stadier av förruttnelse och Jon Jordås har istället skrivit Min Martina. Kanske var drivkraften någon sorts äregirighet. Eller den eventuella möjligheten att lyckas förmedla någon aspekt av tillvaron som ingen annan riktigt täckt in.

  Den tolfte maj, skriver Jon Jordås till mig att han upplever Maken som sann. Han håller med om att den är lång men han finner den inte entonig, inte enformig utan svängig som livet självt!  Han säger att varken monogami eller öppenhet är lätta vägar. Och att det ständiga snacket mellan Martina och Gustav, som är en så stor del av deras gemenskap, kanske är ett symtom på en krock. För har man en gemensam vision behöver man nog bara undantagsvis lägga sig på den där metanivån.

  Gun-Britt Sundström har enligt uppgift uttalat att Maken egentligen är en moralfilosofisk berättelse. Jon läste filosofi på universitet och just moralfrågor intresserade honom mycket. Tyvärr kom han till samma slutsats som Gustav i Min Martina, skriver han. Att det filosofiska tänkandet kring moral inte leder någon vart. Det finns inget sätt att bli mer expert på moral än vad vi alla redan är naturligt.

  Vad vet jag mer om Jon Jordås? Han är radioproducent, han gör utomordentliga dokumentärer, han går upp tidigt på morgnarna. Men avslutningsvis är det ännu något  jag måste få veta. Eftersom Gustav i Jons bok är en karaktär av det slag man aldrig någonsin kommer att kunna glömma, en personlighet jag mentalt förälskat mig i, är det faktiskt min skyldighet att leta efter honom där jag kan.

  Således frågade jag Jon om han är Gustav. Men så är det inte. Snarare har han både Gustav och Martina i sig, skriver han. Däremot fick Jon, just då han skrivit färdigt sin bok, veta att han faktiskt haft ”den riktige Gustav” som lärare i filosofi på universitetet.  

  En del av mig har alltid, med viss brist på faktakoll, haft en förhoppning om att Maken inte var helt och hållet självbiografisk, jag vet inte varför. Medan jag hoppades på det motsatta vad gäller Min Martina.  Men det var tvärtom, och detta faktum får jag acceptera med ett filosofiskt lugn. Vare sig det leder någonstans eller ej.