Författare: Magnus Svensson

År: Inlägg mellan 2007 och 2011, publicerade 2021

Längd: 137 s.

Genre: Sammanställning av blogginlägg

”När jag sen vaknade tjugo år senare

Satt jag och stirrade på åkrar och himmel

Och tänkte att visst var det där lite viktigt en gång”

• Björns Vänner

 

Magnus Svensson, ett prunkande och lite gåtfullt inslag i min ungdom, en person jag både känner och inte känner, drev under flera år en blogg – Spengo –  som handlade om musik. På den tiden det begav sig läste jag den  ytterst sällan eftersom den fick mig att känna mig så obildad. Den var fanatikers hemvist, den där Spengo. Flertalet av skribenterna kände jag till ganska väl, och de var kompromisslösa, passionerade; fel personer att diskutera sin kärlek till Roxette med.

  Magnus är från Österlen som jag. En entreprenör och en förkunnare som absolut ingen annan.  Med åren tycks han ha blivit en alltmer prominent karaktär, det har man minsann märkt. Det var många år sedan Magnus tog till  hufvudstaden. Där kallades han visst för ”SkåneMagnus”, där var han stor och kramgod, där bar han sin Hawaiiskjorta på ett sätt som allmänheten helhjärtat älskade, där spelade han skivor på Pet Sounds; där var han underbar och älskad av alla. Jag kan ha missförstått det hela, men ungefär så här såg det ut från mitt håll.  

  Nu, år 2021, har den gode Magnus Svensson alltså valt att publicera valda delar av sin blogg i bokform. Nu när det inte längre känns lika förödande att erkänna att man inte vet vilka The Barracudas är, läser jag vad han en gång skrev. Galet passionerade, kärleksfulla, ibland  vrålande musikkåta, ibland tramsiga, ibland nördiga, alltid ljuvliga texter. Jag gråter nästan över att det finns någon som haft  vett att släppa fram sin passion på det här viset.  Magnus skriver gladeligen ett helt inlägg om bara en låt, han publicerar sitt musikaliska CV, han förmedlar utförligen sin syn på indie, folk, blågul soul, om att åldras med sina idoler, om sina dansbandsrötter, om det mjuka 70 – talet, om eleganter, one hit wonders och om sin skivhylla. Spännvidden här är fullkomligt enorm. Från Magnus salighet när han 1991 på sitt studentboende Parentesen plötsligt hade obegränsad tillgång till MTV till senare  erfarenheter som bandbokare och manager.  

  The Church gillade han inte riktigt, och det inlägget är ett av mina favoriter. Det är rätt oemotståndligt hur en elvaårig Magnus sitter i Sankt Olof  och ryggar tillbaka inför The Church som uppträder med Unguarded Moment. Den unge Magnus första möte med musik som inte huvudsakligen var avsedd att underhålla eller göra kommersiell succé. Magnus kopplar blixtsnabbt sitt … obehag till sin uppväxt i Sankt Olof och vad han kallar ”klassresenärens ständiga ambivalens” – att sky det pretentiösa[1]samtidigt som man dras till det. Just så här är många av texterna. Fundersamma.    

  Och här och där, insprängt likt det ljuvliga fettet i skånsk fläskkarré[2] små glimmande skärvor från Magnus eget liv, både nu och då. Om antidrogkampanjernas tid i Simrishamn (den staden gick faktiskt stenhårt in för det på åttiotalet, det hade jag nästan glömt ), om hur han sedermera bor i Stockholm och kommer hem till massiv tystnad och en ständig lukt av fiskpinnar. Hur han då lägger sig på sängen och låter sin fina fjärilshjärna[3] fladdra iväg för att istället fastna i ett grundligt resonemang om en bra låt. En gång Bluebird med We All Together, nästa gång nästa sång.   

  Jag brukar recensera romaner här och inte människor, men det är då inte det enklaste att särskilja Magnus Svensson från hans texter. Sammanfattningsvis är de inte det mest litterärt högstående jag läst under mitt långa och petiga liv. Stilistiskt är de förstås u.a. och jag lyfter nästan från golvet av det underbara i att få läsa om exempelvis ett band som The Girls eller Punk Anderson[4]. Det är dock själva sättet att tänka mer än Magnus formuleringar som gör texterna så djupt meningsfulla för mig.

  Är det inte jävligt underbart att älska musik så mycket, att ha en så personlig relation till vad  man tycker om? Att hela tiden undra vad musiken kan lära en om en själv? Och är inte det enda rätta att då göra en bok av det?      

  Jag har också varit en människa som nästan i första hand levde för att berika min  skivsamling, men det känns väldigt länge sedan. Den totala tillgänglighet och fullständiga åtkomst till all musik som gäller nu är en del av förklaringen, men det finns väl också andra orsaker. Som känns ganska vedervärdiga att tänka på. Det här vet jag att jag inte är ensam om.     

  Men så här kan vi göra. Vi köper ”Texter om musik och livet från Spengo”. Vi läser.  Vi leker att vi är Magnus Svensson, eller för den delen någon av de andra som skrev på Spengo. Vi lyssnar på musiken det skrivs om, inlägg för inlägg. Kanske sätter vi på oss hawaiiskjorta och kanske inte. Huruvida vi äter fiskpinnar eller inte är inte relevant.  Det viktiga är vad vi fortfarande kan lära oss om oss själva.   

---

[1] Dock är The Church inte ett dugg pretentiösa, detta måste påpekas.  

[2] I Simrishamn kallas detta grishals.  

[3] Magnus Svensson, detta är en komplimang och ej en förolämpning.

[4] Helt fantastiskt band som min gamle vän Mårtensen var med i