Författare: Ulla Simonsson Dalis
Längd: 254 s.
Genre: Självbiografi
År: 2021
”I want to swing from the chandelier
I want to live like tomorrow doesn´t exist. Like it doesn´t exist.”
-Sia
Det var mitt i sommaren och jag satt i en frukostmatsal i Mora. För en stund sedan hade jag sett att det fanns likmaskar i en soptunna utanför hotellet. Men ingenting hindrade mig från att med bestämda steg gå direkt från denna upptäckt in till frukostbuffén. Där bredde jag dubbelt smör på min macka och började läsa en smaskig artikel om en 81-årig mångmiljonärska som nyligen gift sig med en 38-årig man. Han saknade uppehållstillstånd och var utvisningshotad, men efter flera års kamp mot myndigheter för att få hindersprövning verkade det hela nu ha löst sig. Mångmiljonärskan ägde många fastigheter som hon nu fick sin makes proffsiga hjälp att sköta och hon berättade i artikeln att hon var lyckligare än någonsin. Klurigt log hon mot kameran och även maken Hamzeh, statslös från Palestina, verkade mycket nöjd.
Ulla Simonsson Dalis, som denna för mig[1] tidigare okända miljonärska heter, har skrivit en bok om sin och makens historia. En sorts självbiografi om hur det hela egentligen gick till. Där i Mora agerade jag blixtsnabbt. Inom fem minuter hade jag ätit upp min macka och beställt boken ifråga, ”En omtumlande resa”. Kanske var det så att jag ville vältra mig i en äldre dams brist på självinsikt och samtidigt tvärsäkert identifiera hennes make som sol- och vårare. Varför ville jag i så fall det, varför vill vi människor sådant? Varför frodas maskar i soptunnor ett stenkast från bacon? Något svar har jag ej. Jag vill bli en bättre människa. Måhända kan ett första steg vara att jag nu försöker förhålla mig neutral.
Ulla S syfte med att skriva en hel bok om detta var att andra skulle förstå. Det finner jag både ambitiöst och modigt. Det är också ett konstruktivt sätt att bemöta oss sensationslystna. Sammanfattningsvis kan jag väl ändå inte säga att jag förstår fullt ut. Ulla beskriver ett intellektuellt samförstånd, gemensamma intressen, passion för undervisning , en kärlek till samtalet som med tiden leder till en närhet som är så stor att de kommer fram till att nästa naturliga steg är att ansöka om hindersprövning. Parallellt arbetar ett fast beslutet samhälle intensivt för att utvisa Hamzeh
Trots att det här är en berättelse om stor kärlek förblir Hamzeh hela tiden underligt ansiktslös. Ullas make är en välutbildad man. En del säger att han har ett filosofiskt synsätt. Han är lugn, han tycker om katter. Andra kallar honom manipulativ, till och med aggressiv. De säger att han sol – och vårar Ulla. De meningar som råder äro delade. Om Hamzeh förblir en gåta framträder Ulla desto klarare. Hon är en flammande fyrbåk av övertygelse om vad som är rätt och vad som är fel; en blinkande neonskylt. En stridbar, envis, dödsföraktande lojal och varmt gudfruktig kvinna.
Den här boken handlar egentligen inte främst om Hamzehs och Ullas kamp. Den handlar mycket om Ullas egna. Striden för Hamzeh är nämligen en av många Ulla har utkämpat under sitt liv. För rätten och möjligheten att få utbilda sig, i egenskap av lärare, som evangelist, som anhörig till svårt demenssjuk make, nu senast alltså som något överårig fästmö till något yngre person utan uppehållstillstånd. Ulla har tveklöst gjort mycket gott för andra under sitt liv. Själv har hon många gånger stått ensam. Att gå upp i andra för att slippa gå upp i sig själv är en strategi som ofta är mycket effektiv.
Ulla har fått en rejäl portion av ensamheten under sitt liv och nu vill hon inte ha mer. Hon använder sig då av de medel som står till buds för att undvika det. Exempelvis handlar stora delar av En omtumlande resa om en mystisk person som Ulla är oerhört besviken på och genomgående refererar till som ”prästen”. En gång tyckte Ulla mycket om honom. De hade ett förtroende för varandra. De kom varandra nära, så nära att Ulla till och med fick bli ett av barnens gudmor. Sedan blev det svårare. Komplicerat. En fastighet köptes gemensamt, ett – kanske olämpligt – ekonomiskt kompanjonskap inleddes, ett testamente skrevs om. Sedan dök Hamzeh upp. Allt förändrades.
Ulla kan bli lite tröttsam i sitt resonemang ibland – överallt finner hon tecken på den pågående konspirationen, riktad mot hennes och Hamzehs kärlek, och hon redovisar dem alla noggrant. Men det finns inslag i Ullas berättelse som man med fog kan undra över. Det hela kan ses på flera sätt och ibland blir det spännande som en detektivhistoria. Vem gjorde den anonyma anmälan? Varför gjordes den just då? Den och den kan elimineras från misstankar men inte den! Vad är sant och vad är bara ljug?
I En omtumlande resa fokuserar Ulla själv på kampen mot myndigheterna, främst då Migrationsverket. Hon lyckas inte helt övertyga mig om varför det var en så självklart felaktig bedömning från Migrationsverkets sida att utvisa Hamzeh. Men hon påpekar en hel del reella konstigheter och orättvisor. Exempelvis hur usla Migrationsverkets översättartjänster ofta är, och vilka konsekvenser det kan få. För en utomstående framstår det dock som att relationen med Hamzeh kostat Ulla mycket mer än all den evinnerliga tid hon lagt ner på juridiken runt processen.
Det har förekommit anmälningar och anonyma insändare, obehagliga konfrontationer (till och med i kyrkan), uppslitande scener. Goda och mångåriga relationer som inte överlevt. Förlorade vänner. Oroliga syskon, bekymrade släktingar. Enligt Ulla har det hela tiden funnits de som förstått och stöttat, men de allra flesta har nog inte gjort det, utan betraktat relationen med misstro. Det har funnits en stor oro för Ulla, vilket hon inte alls uppskattat. Hon har snarare stärkts i sin föresats – arg som en bålgeting ämnar hon till varje pris gifta sig med Hamzeh Dalis. Och till sist gör hon det också.
Jag är inte den enda som fascinerats av denna historia. Det har gjorts reportage på löpande band, både lokalt och nationellt. Snart kommer en dokumentär. Självaste Flashback har tagit ställning till saken, hetsat upp sig och skrivit de vanliga äckligheterna. Jag slogs dock av att flera av skribenterna denna gång också var förvånansvärt förstående. Ulla och Hamzeh har båda gjort ett val. Ingen av dem torde vara naiv. Det är deras sak. Also sprach Flashback. Jag tycker att vi andra, om så bara denna enda gång, bör följa Flashbacks exempel – att leva och låta leva.
Ty kom ihåg en sak, kära läsare – jag säger detta inte minst till mig själv – steget från maskäckelchock till dignande frukostbuffe är inte alltid så långt. Steget från att tro alla människor om ondaste onda eller dummaste dumma till att tro dem om att faktiskt kunna fatta sina egna beslut är inte så långt det heller.
[1] Jag känner dock alltför få miljonärer
Sjung O Gudinna 