Barnet jag aldrig

Författare: Jenny Danielsson

År: 2020

Längd: 167 s.

Genre: Roman

”Watch me do my azonto!”

-Fuse ODG

Det finns många böcker om ofrivillig barnlöshet och om kampen för att förändra den saken. Ämnet är inte längre tabu utan väldigt tvärtom. Själv brukar jag fegt undvika böcker som handlar om det här.  Det är förkrossande att läsa om så höga fall. En stor stark jättefluffdröm om det kanske viktigaste av allt [1]som i slutändan – om projektet inte lyckas – ofta istället verkar leda till slutet på nästan allt. Total förintelse. Förlorad kärlek.  Det värsta är väl att även om det hela lyckas verkar det många gånger ändå kunna gå sisådär. Människor har ofta skadats lite för svårt under resans gång.  

Utifrån ovanstående vet jag egentligen inte varför jag lånade den här boken, särskilt inte eftersom baksidestexten var lite konstig [2]. Vad förväntade jag mig egentligen? Inte detta, aldrig detta.  

För nu jävlar har jag skakats om. Att både gråta och flina triumferande samtidigt gör man ytterst sällan inom ramen för en och samma historia. Man blir sällan så ledsen eller så lycklig samtidigt. Men i den här.

Tårarna kommer först. Inte över hennes barnlöshet i sig, utan över den nakna ofrånkomligheten i hennes resonemang. För att jag verkligen förstår varför just hon inte kan tänka sig att adoptera ett barn, varför det är något annat hon behöver, varför hon inte kan  ge upp. Jag vet inte riktigt hur författaren åstadkommer en så stark känsla av sorg i mig, själv är hon ganska osentimental och samlad. Det gör bara så ont att förstå det. Att läsa.  

Om en adopterad liten flicka vars svenska mamma så absolut ville ha och behövde och längtade efter ett biologiskt barn och sedan hela resten av sitt liv högljutt dränkte sorgen över den saken. Samtidigt som en flicka växte upp bredvid. Jag blir så jävla arg för den flickans skull och jag tänker en massa som väl inte får tänkas eller sägas, någonsin. Alkoholism är en sjukdom och ett gift. Kanske är det lika toxiskt att döma andra människor. Det är jag nästan säker på förresten. Så jag håller käft.

Jag kan tänka mig att författaren själv kanske inledningsvis tänkt att huvudpersonens  våldsamma passion för den hete, men ändå något bonnige  Gulliver Ull skall uppfattas som ren verklighetsflykt, något ganska sorgligt, det med.  För tyvärr är det ju så att hennes sanna kärlek [3] i detta liv, han som är hennes stora trygghet, har drabbats av ambivalens på grund av alla svårigheter och inte längre vet vad han ska ta sig till. Han fladdrar fram och tillbaka mellan henne och annat som en berusad fjäril. Hon tror sig inte kunna sluta älska honom – och dessutom beror det väl lite på honom om det någon gång skall bli ett barn – så hon får snällt vänta. Tilldelad en av de allra dystraste och mest tröstlösa identiteter samhället har att dela ut – en infertil kvinna som kanske inte ens har någon att försöka få barn med. Nästan fyrtio är hon också. 

Fången i den situation hon befinner sig i tror jag att väldigt få skulle våga, orka, klara att plötsligt använda sin lekamen till något annat än just vad hon inledningsvis gör, och är anvisad att göra. Dystra behandlingar, noggranna medicinska undersökningar, minituösa och glädjelösa förberedelseperioder. Hon måste ju. För hur ska det gå för just den här kvinnan om hon aldrig lyckas med just denna kamp.? Här sitter ju jag och gråter över att hon inte har något barn. Borde hon då inte helt koncentrera sig på att invänta den ambivalentes hemkomst?

Nej! Hon vågar kasta sig in i något helt annat ändå. Någon vid namn Gulliver Ull dyker upp och plötsligt svänger den här berättelsen om ett liv trehundraåttio grader. Gulliver Ull är komplett opålitlig men hon har skitkul med honom. Hon förtärs av passion! Hon njuter och trånar medan han ibland glömmer deras dejter men ibland levererar så att hela helvetet fryser till is. Av och till är det som om hon blivit överkörd av tåget. Men det är inte illa ment från Gulliver Ulls sida. Och nog verkar det betydligt roligare att vänta på en supersexig och ganska fånig Gulliver Ull än på att någon annan skall göra Ett Livsval.   

Denna huvudpersons sätt att vara spränger många gränser och gör mig nästan yr i huvudet. Framför allt gör det mig genuint lycklig. Det får mig att tro på saker många verkar ha glömt för ett tag sedan. Hennes beteende gör mig bara så glad! Att på detta sätt leva jävelen med Gulliver Ull står henne ju med vissa – kanske de flesta – mått mätt mycket dyrt i slutändan. Eller inte? Kanske slutar den här berättelsen så mycket lyckligare än den skulle ha slutat annars?   

Sammanfattningsvis är det här helt fantastisk läsning. Otroligt starka personporträtt med en rejäl portion humor (jag skrattar rätt mycket åt både Gulliver Ull och den ambivalente sanna kärleken), absolut träffsäkerhet, effektiva stilgrepp och en alldeles särskild elegans i balansgången mellan förkrossande smärta och glad, brusande livskraft. Barnet jag aldrig, jag har lärt mig något om livet av att läsa dig.     


[1] Eller inte.

[2] Konsekvensen- av – missledande- baksidestexter- och- titlar – det borde skrivas mer om den saken

[3] Jag vet att jag låter dömande igen men jag gillar honom inte!  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s