Jag hade allt mina misstankar om att Barnet jag aldrig var en bok som byggde på personliga erfarenheter. Om detta stämmer betyder det två saker. Att en modig, motsägelsefull person som jag har fascinerats av bortom alla gränser faktiskt finns på riktigt. Och att det är speciellt att prata på riktigt med en person jag på grund av en bok redan på något sätt tycker om. Men ändå inte känner, hur jag än inbillar mig det. 

  Jag ringer således Jenny från ett sunkigt passagerarsäte i vår bil, som tillfälligt står parkerad utanför Statoil i Varberg. Det hela är ett underligt men medvetet val, en uttänkt plan för att avdramatisera intervjusituationen. För att verka lite cool. Jag vill inte fråga fel saker, inte vara klumpig, inte ställa flåsiga frågor om Gulliver Ull. 

  Att prata med Jenny är spännande. För precis som i Barnet jag aldrig framstår Jenny i verkligheten som en person – och en författare – som har väldiga motsatser inom sig.

  Hon säger till mig att hon är mycket blyg, att hon tror att hon ofta gör ett blygt intryck på andra. Men jag vet faktiskt inte om jag håller med om det. Hon känns försiktig. Men ändå vågar Jenny hela tiden svara på riktigt på det jag frågar henne om. Det är ovanligt.    

  För att övervinna min egen blyghet börjar jag givetvis, som man alltid gör, med att ställa några välvalda frågor om Jennys yttre – med samtida mått synnerligen lyckade – omständigheter. Hon har vuxit upp i Västerås men har nu bott i Stockholm mycket längre än hon bodde där. Vad betyder en sådan sak? För Jenny betyder det väl att när hon varit någon annanstans känns det som att komma hem att komma till Stockholm. Trots att hon uppenbarligen är en extremt kompetent yrkesmänniska som därtill mycket passande bor på Söder[1] låter hon ytterligt ödmjuk när jag pockande för hennes arbete som redigeringschef på tal. Hon säger att det bara blivit så, att hon gjort samma sak väldigt länge och till sist helt enkelt var så pass erfaren att nästa steg blev ofrånkomligt. Det handlar mest om lång och trogen tjänst säger hon. Jenny är ingen chefstyp, hon gillar inte att bestämma. Hon tycker om enkla saker.

  Men ändå har Jenny skrivit en bok. Ett hantverk som få uppfattar som en enkel syssla, och som väl torde vara än svårare om man skriver om något som berör en själv på ett så djupt personligt plan? Jenny säger att för henne är det tvärtom. Hon säger att hon inte tror att hon kan skriva om något som inte ligger nära henne själv. Under svåra tider skrev hon hela tiden anteckningar, hon gick upp mitt i natten, hon skrev och skrev, hon berättade vad som hände under den tiden och om hur det kändes. Detta blev de anteckningar som till stor del ligger till grund för Barnet jag aldrig.

  Och samtidigt – motsägelsen som ligger i denna förmåga till klarsynthet och distans hos Jenny. Förmågan att bedöma det litterära värdet av vad som faktiskt hänt en själv, den egna berättelsen om det som under en så lång tid överskuggade allt. Jenny berättar att hon tänkte att det för all del redan finns så många berättelser om barnlöshet, att det på sätt och vis är gjort. Men när hon såg sina anteckningar såg hon också att hon med sin historia faktiskt kunde knyta ihop två handlingstrådar, två skeenden, på ett sätt som tillät henne att leka med parametrarna lite, just på det sätt hon gör i Barnet jag aldrig. 

  Hur orkar man då parameterleka med en berättelse om något sådant här? För att det finns ett barn. På min fråga om lycka är han egentligen det absoluta svaret. Enkla saker, ett ”återhållsamt” liv – och så han!  

  Det hade kunnat bli annorlunda om han inte hade kommit, förstås. Även om det förvisso hände vissa saker i samband med berättelsen som gjorde Jenny så förbannad att hon kunde ha velat berätta sin historia bara för det hade hon kanske inte orkat då, säger hon. Men nu gjorde hon det.

---

[1] Jag inser att jag låter bonnig men även jag tillhör samtiden och själv bor jag i Floda!