Författare:Patricia Highsmith

År:1960

Längd: 292 s

Genre: Spänningsroman

 

”Huset var att drömma i, inte att planera och oroas i, och inte en ängslan för någonting, inte ett misslyckande, inte ett dröjsmål – för inte ens tiden existerade här – fördunklade hans visioner där han låg framför öppa spisen , medan musiken påverkade hans sinnestämningar som rökelse. Bachs ädla matematik. Brahms heroiska ömhet.”

Kanske var Patricia Highsmith enda svaghet ( bortsett från ett naturligt förvridet sinne) titlarna på hennes böcker. Mord för Annabelle[1]  är en av de mer okända av hennes romaner, men den allra, allra bästa av dem alla. Själv är jag inne på mitt andra exemplar; det första, som jag ägde i många år, föll till sist i bitar.

  Hursomhelst. Mitt nuvarande exemplar är också rätt gammalt, en skön sjuttiotalsutgåva och baksidestexten är därmed lite mer färgstark än sådana plägar vara nuförtiden[2]. David Kelsey beskrivs  som ”en människa som var normal, i alla avseenden utom ett – en abnorm fixering vid en annan människa”. Abnorm. Till viss del kanske romantisk kärlek kan betraktas som något abnormt. När man är på dåligt humör kan man tänka så.

  ”Erotomani” är emellertid en psykiatrisk åkomma, och beteckningen på det tillstånd den begåvade unge kemiingenjören David Kelsey befinner sig i. Förvillelsen, upplevelsen, vanföreställningen av att han och Annabelle känner samma sak, att hon ingenting  hellre vill än att han skall rädda henne. Fast hon i själva verket är gift med någon annan och på det stora hela nöjd med det. Erotomani skall psykologiskt sett vara en mycket ovanlig åkomma. Nog om detta.

  Denna roman utkom år 1960 och är ett exempel på stilistik i absolut mästarklass. Boken utgör förstås även ett tidsdokument över det sena femtiotalets USA, med svagt mellanvästernkaffe sent på natten i ödsliga diners, prydliga små middagsbjudningar, stela lockar och gryende emancipation. Muggiga pensionat och Hitchcockdoftande värdinnor. Allt sett genom Patricia Hs dova mörkgrå filter av undergångsstämning. En förkrossande kombination.

  David Kelsey själv är nästan hela romanen igenom vid tämligen gott mod, trots omständigheterna. Lite otålig kan han bli, ibland rasande arg. Men han är inte olycklig. Omgivningen känner en allt större oro men själv tvivlar han inte. Vilket är anledningen till att han inte heller förtvivlar.

  Och varför skulle han?  David älskar Annabelle, han kan se och uppskatta henne och hennes musikaliska begåvning på ett helt annat sätt än den groteske, abnorme, ovärdige har några som helst förutsättningar att göra. David inreder kärleksfullt och med den allra största omsorg sitt hemliga hus på landet och tänker att han bor där med Annabelle. Han köper en Steinwayflygel och placerar den i ett rum hon aldrig kommer att se. Han dukar till middag och ställer fram två martinis. Han är ofta fullkomligt lycklig. När jag var liten var jag ledsen över det onödiga i det hela. Om någon älskar en så vanvettigt, är det inte ett fruktansvärt slöseri att inte ens försöka ta emot den kärleken? Så tänkte jag på den tiden.  Jag tyckte att Annabelle borde ha försökt.   

  Nej. Så blir det aldrig. Och kanske vi inte kan klandra Annabelle Stanton för detta. David är underligt känslokall i sitt kärleksrus. Han ser bara vad han vill se. Kärleken handlar nästan inte alls om Annabelle själv och sanningen är att David är bra mycket lyckligare när han är ensam i huset och låtsas att hon är med honom än vid den handfull tillfällen då hon faktiskt är det.

  Mord för Annabelle  är ju förstås en thriller i första hand, jag tvivlar inte på att det var så  Patricia H tänkt sig det hela.En allt mer kvävande intrig, en tilltagande splittring inom David Kelsey själv, en Annabelle och en omvärld som slutligen börjar förstå. Men den här boken är så mycket mer än sin handling (som verkligen inte är oäven den heller). Det här är personporträtt så verkliga att man vet att de är sanningen.

  Och dessutom aktualiserar denna otäcka, vackra, tidlösa roman en hel del frågor som vi  väl ogärna funderar över, kära läsare. Som till exempel var gränsen mellan obesvarad-kärlek-med-ett-stänk-av-hopp och erotomani går. Som till exempel frågan om inte den erotomane David Kelsey kanske egentligen är det ultimata exemplet på hur man verkligen tar hand om sig själv. Ty ett fullkomligt självbedrägeri erbjuder faktiskt –  precis det liv man vill ha.   

---

[1] Den svenska titeln är urfånig men den på originalspråket inte mycket bättre. This sweet sickness. Jojo.  

[2] Smaskiga baksidestexter – ännu ett jungfruligt område att utforska