Under nästan hela våra vuxna liv har jag och min lillebror varit oense om vem av oss två Ian Flemings böcker om James Bond rätteligen tillhör. Det skamliga i det hela är att de inte ens var våra från början, utan istället ägdes av en man som hette Caj och var kantor i Simrishamn. Men någon av oss lånade dem (allihop på en gång) av honom och därefter förkom de. Sade vi till kantorn. För att vi skulle få behålla dem för egen del. Vi har nu straffats för vår girighet genom att vi slutgiltigt tappat tråden. Ingen vet var de är och numera nämner vi dem aldrig (fast en del av mig är ganska säker på att flera av dem finns i Dalby!)
Sedan dess har jag lagt många av mina bästa år på att tålmodigt, ja obevekligt skaffa mig dem allihop igen. En efter en. Min bror höjde på ögonbrynen när han besökte mig sist och såg dem i min bokhylla. Men de är mina nu. Varken kantorn eller min bror kommer någonsin att få låna dem.
Ian Flemings böcker är dyra och synnerligen svåra att få tag i, men man ångrar aldrig ett köp. I egenskap av samlare har jag förstås gjort mina misstag. Kamrat Mördare heter i vissa översättningar även 007 ser rött och jag har varit dum nog att köpa båda. Jag vet aldrig vilken jag ska läsa i. Döden på Jamaica har jag varit slarvig med och därmed för alltid förlorat sidorna tre och fyra. Ibland har jag även firat triumfer. Den dag då jag äntligen fick tag i Goldfinger flinade jag som en sprucken toffel en hel dag. Varje bok har sin egen handling men också sin egen karaktär. Leva och låta dö är den mest orginella, novellsamlingen ”Ur dödlig synvinkel” är den tråkigaste. ”Åskbollen” är fasen så mycket mer humoristisk än man kan tro om man genomlidit filmen. ”Octopussy” har jag fortfarande inte lyckats få tag på.
Ian Fleming var en son av det brittiska imperiet och växte upp under den provocerande tidsålder när England fortfarande var oerhört stolt över sin kolonisation. James Bond som person sägs också delvis bygga på Ian Fleming själv. Dokumenterade likheter mellan de båda gentlemännen är den förnäma bakgrunden, det utsvävande kärlekslivet och det omåttliga intaget av tobak och alkohol. Och förstås att författaren själv under flera år var verksam i brittisk underrättelsetjänst, om än inte på fältet.
Ian Fleming föddes i Mayfair, gick på Eton och var inte precis vad man brukar kalla en arbetarpojke. Det går inte att komma ifrån att detta faktum, sammantaget med de dåvarande tingens ordning, i hög grad tycks ha präglat honom som författare, hans syn på andra kulturer samt hans inställning till mindre bemedlade personer. Hans kvinnosyn anses inte heller u.a.
Utifrån dagens värderingar är det kanske inte så konstigt att Ian Flemings böcker är lite svåra att få tag på. Kanske borde någon ha gjort sig av med dem en gång för alla. Böckerna är genomgående bortom all räddning problematiska i sina skildringar av i princip alla andra nationaliteter än den engelska. Ryssland, Kina och Afrika är bara tre av de länder som helt saknar skäl att uppskatta denna serie. Ja, man kan fördöma Ian Flemings författarskap helt och fullt om man så önskar.
”Förbannade hoppa! ” skriker James Bond i vredesmod när han får veta att han måste samarbeta med en kvinna . Han sitter vid soliga cafébord och drömmer om prostituerade. Pussy Galore[1] är lesbisk av en enda anledning; att hon aldrig tidigare mött James Bond.
Men kanske finns det ändå ett värde i att inte blint cancellera vad som skrevs utifrån en helt annan tid. Man må fördöma dåtida ideal, men är det också nödvändigt att fördöma litteraturen i sin helhet? Jag tror att väldigt många numera kommit fram till ett ampert ja på den frågan. Och som vit medelålders kvinna som på intet sätt berörs av ett enda ett av James Bonds moraliska övertramp borde jag säkert ligga lågt.
Men ändå, trots dessa sina fel och brister, är James Bond så… rörande ibland. Han har kvar förmågan att drömma om saker – och att bli besviken när de inte händer. Han läser om voodoo och blir lite rädd. När Honey Rider vill bli callgirl försöker han omvända henne. James Bond är snäll. Visst är han en superagent men på något sätt gör Ian Fleming honom också så mänsklig. Så tyvärr får jag nog vända all heder och ära ryggen. Det är bara så att jag aldrig någonsin kommer att kunna överge min surt förvärvade samling Bondböcker. De flesta av dem är så svindlande fantastiska, så helgjutna, så eleganta.
James Bond största nöje på hela jorden är att beställa olika maträtter, han är förbluffande romantisk och förbluffande drömsk för att vara en hemlig agent – men samtidigt lägger han märke till allt. Otaliga detaljer återges så omsorgsfullt att en alldeles särskild sorts mindfulness infinner sig. Som kan ge en grå dag helt andra linjer. Jag följer skolopenderns långsamma spatsergång över agentens kropp. Jag njuter av mjukskaliga babykrabbor och iskall jordgubbschampagne i den nyrikes sällskap. Jag hänger i Harlem med James Bond och Felix Leiter.
Aktuell forskning om Ian Fleming har noterat att imperiets olika fiender – Doktor No, Scaramanga, Hugo Drax, Ernst Stavro Blofeld, Mr Big, Goldfinger – alla har vissa yttre kännetecken gemensamma – de är asexuella eller homosexuella, de är alltid mycket rika och de är alltid raka motsatsen till James Bond själv. Ändå skiljer de sig åt, i all sin utsökta karaktärsskildrings glans. Ian Fleming har ett bildspråk som nästan gör det till en erotisk njutning att läsa om dem. Någon[2] har ett knubbigt knä, som ser ut som en gulaktig kokosnöt och skjuter fram ur nattlinnets veck. Någon annans skära händer vilar som krabbor på den bländande vita duken, Doktor Nos underliga, glidande gestalt ser ut som en jättelik giftorm, insvept i aluminiumfolie.
Filmerna om James Bond är inte alltid något vidare. Roger Moore var jag kär i när jag var elva år vilket idag känns fruktansvärt perverst. Av flera skäl, men inte minst för att han, i all sin torra engelska gentlemannastil egentligen var den som kom allra längst från orginalet. Sean Connery och Pierce Brosnan är båda utmärkta men båda är de en liten aning för… raljerande. Jag ser James Bond endast i Daniel Craig. Och honom fick jag vänta länge på.
Förbjuden kulturhistoria utifrån tveksamma parametrar, en 007 som har både illusioner och mänskliga svagheter kvar, gnistrande, glittrande litterär lekfullhet och stormande fantasi, jäkligt bra historier. Hos mig finner ni en nästan komplett samling av Ian Flemings romaner, och hos mig kommer den att förbli.
[1] Alltså, detta namn
[2] En viss Rosa Klebb
Sjung O Gudinna 