Inte alla män

Författare: Veronica Palm

År:  2021

Längd: 323 s.

Genre: Spänningsroman

”I know myself

And think it doesn´t work

To be myself”

-Kite

  Veronica Palm har tagit sig för att skriva en skönlitterär roman om våld i nära relation, vilket hon gjort på ett förtjänstfullt sätt.   

  Om vi inledningsvis fokuserar på romanens litterära kvalitet har jag på senare år lagt märke till ett liknande anslag hos många nutida författare. Flera av dem har en inriktning gentemot det socialrealistiska, men detta kan vara en slump. De råkar också alla vara kvinnor men detta är en slump. Hur som helst skönjer jag vissa likheter mellan Katarina Wennstams, Jenny Åkervalls, ja, rentav Camilla Grebes sätt att berätta saker. Samlat, lakoniskt, alltid i presens. Ganska neutralt. Inget tonfall hörs. Veronica Palm har anammat den tekniken och behärskar den väl.  Inte alla män har dessutom den stora fördelen att huvudpersonen råkar vara kvinnlig, frånskild riksdagspolitiker med småbarn – vilket innebär en massa smaskig inside information om hur ett sådant liv kan te sig. Det är intressant.    

  Inte alla män är tät, övervägande välskriven och har högt tempo. Den är ytterst läsvärd, även om romanen konstigt nog tappar både lite av sitt tempo och lite av sin röda tråd mot slutet, som känns underligt platt. Det är dock kanske inte i första hand romanen som roman jag vill diskutera med er idag, utan innehållet.

  Något perverst och egentligen fullkomligt ofattbart i vår samtid, i hela vår kultur, är ju detta att vi är så totalt avtrubbade inför våld i nära relation. Antingen är det så skrämmande att vi inte på riktigt kan ta in det eller beröras av det, eller också känner vi att vi inte kan förstå det. Sanningar som har flera sidor, komplicerade hemligheter. Det är svårt för ett samhälle som vårt, där integritet och privatliv står så oerhört högt i kurs, att våga värdera det som pågår bakom lyckta dörrar. Vi är rädda för att ha åsikter eller dra slutsatser om det  som inte angår oss. Tänk om vi missförstått det hela, tänk om vi ohjälpligt skadar någon genom att ställa kränkande frågor?         

  För att då göra det lite lätt för oss privatpersoner är det i Sverige våra folkvalda politiker som har det yttersta ansvaret för kvinnofridsfrågor. Detta är vi väl medvetna om och många av oss är säkert mycket tacksamma över det. Det blir i den här romanen därför en alldeles särskild dynamik när politikern Emilia till att börja med står fullkomligt handfallen när hon inser att hennes barndomsväninna far illa. Även en politiker kan väl behöva fråga sin kvinnojourskompis om råd för att komma på vad som är det smartaste sättet att hantera en ohanterlig fråga på. Det är inget konstigt med det. Samtidigt kan det förstås ses som ett rungande kvitto på en alienering. På glappet mellan en människa och den människa som samtidigt är politiker. Mellan politik och verklighet. Men är politik verklighet, eller är det tvärtom? Jag vet inte, men Veronica Ps ingång är ödmjuk och varsam, och för detta är hon värd all respekt.

  Inte alla män heter denna bok. Jag vill inte vara småsint men faktum är att alla män i den här romanen har något gemensamt – de är inte bra. Det finns förstås enorma gradskillnader mellan att misshandla sin partner och att inte ha koll på gummistövlar. Någonstans i mitten av skalan placerar sig väl den typ av män som trots att de är gifta lever rullan med politikerkollegor på heta lunchmöten. Efter avslutad läsning är känslan att man kanske helst borde avstå från allt samröre med män överhuvudtaget. Jag är dock inte helt säker på att detta egentligen var Veronica Ps budskap, jag får mer känslan av att det bara råkade bli så. Vilket i sig förstås är charmigt – det finns många debutromaner vars handling springer iväg med sin författare. Och jag tror att den här romanen är skriven med stor passion. Så det gör ingenting.

  Sammanfattningsvis anser jag inte att ämnet våld i nära relation någonsin kan dryftas för mycket. Det måste belysas från alla håll. Världen får aldrig upphöra med att hitta nya vinklar. Det kan se ut på lika många sätt som det finns människor på jorden. Att hitta nya metoder för att sticka nålar genom vår avtrubbning är en otroligt viktig uppgift. Genom sin roman har Veronica P nyss gjort detta för åtminstone mig. Det är allt, och mycket nog.       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s