Veronica Palm

Av och till under åren som politiker, där i de skönaste marmorsalar under kristallkronorna, slogs Veronica av hur oerhört fint hon egentligen tyckte att det var. Hur viktigt det är att makt aldrig kan ärvas, och att den som har tillräckligt med driv och verkligen vill något faktiskt kan bli vald av folket att göra just det.  Det kvittar om man likt Anita Gradin är en pappersarbetares dotter. Det går ändå att bli kommissionär. Om folket vill det. Veronica tappade aldrig sin vördnad inför detta. Men med allt större erfarenhet kom en allt större kunskap, och till sist var Veronica P själv så oerhört proffsig som politiker att hon var rädd för att bli för duktig. Tänk om det skulle leda till att hon tappade sin glöd och sitt engagemang?  Detta fick inte ske. Veronica vidtog åtgärder. Och även om hon numera är vice ordförande i stadsdelsförvaltningen Enskede-Årsta-Vantör uppfattar hon sig inte längre som politiker. Ty det är bara på fritiden. Bara för att det är så roligt.

  Veronica var enligt uppgift aldrig någon särskilt skrivande politiker (det finns tydligen olika varianter), utan var snarare en som pratade, en rapp debattör.  Men från ett långt politiskt liv har hon tagit med sig förmågan att hitta formuleringar som människor förstår. Och en snabbhet i sitt varande och i sitt skrivande som visat sig utomordentligt passande just för spänningsromaner. Nu är det skrivande hon försörjer sig på.

  När Veronica skrev Inte alla män var hon inte orolig över skildringen av Emilia. Allt är visserligen påhittat, men det är trots allt påhittat inne i Veronicas eget huvud. Och Emilias miljö är Veronica så väl förtrogen med att det blir helt omöjligt att skriva henne något på näsan vad gäller den. Men Josefine var en helt annan sak. Under skrivandet var Veronica rädd för att beskriva Josefine på ett sätt som blev fel.  Visste hon för lite om det hon skrev om nu?   

  Kvinnor och barn har alltid varit vad som drivit Veronica framåt. Det har varit hennes ingång i praktiskt taget alla politiska frågor, och hon har sett det som sin huvuduppgift att belysa allt utifrån det perspektivet, vilket hon inte haft några som helst problem med. Det har  funnits där från socialutskott till utrikesutskott, från krigsdelegation till civilutskott. Från socialförsäkringar till nybyggnation. Men även om hon – inte minst utifrån sitt ordförandeskap i Alla Kvinnors Hus – ofta varit den som lotsat människor rätt har hon inte själv den praktiska erfarenheten  av att arbeta med våld i nära relation. Inte heller har hon egentligen arbetat specifikt med frågan politiskt. Skildringen av Josefine bygger alltså på sätt och vis på kunskap förvärvad från andra.  

  Men läsarna förstod. Några kände igen sig. Och Veronica själv förstod genom sina läsares reaktioner en del som hon kanske inte helt förstått vidden av förut – hur oerhört vanligt  förekommande våld i nära relation faktiskt är. Någons mamma, någons kompis, någons eget.   

  Den vackra lyxhustrun Josefine lever i ett misshandelsförhållande, den riviga politikern Emilia gör det ej. Ändå har det i högsta grad varit Veronicas avsikt att visa att de båda på sätt och vis ändå omges av samma processer, av samma patriarkala förtryck. Det finns paralleller mellan de båda kvinnorna. Projektet Emilia arbetat mycket hårt med anses i slutändan en manlig snyggpolitiker vara en bättre kommunikatör för. Vad Josefine upplever i sin paradlägenhet är hemligt. Det är utåt sett den bild som Nils förmedlar som är den folk tror på.     

  Veronica P har alltid haft mycket att säga, och hon har numera kommit fram till att det kan sägas på olika sätt.

  Vad jag tänker är att en politiker viger många, många år av sitt liv åt att belysa de frågor hon tror på. Hon har ett arbetsamt liv där hon gör det mesta själv. Hon tvingas vada genom  politikerförakt och säkert många betydligt värre saker än så. Marmorsalarna må vara sköna och uppgiften stor, men ändå tvivlar jag på att alla politiker hela livet igenom fortsätter att tycka att politik är så roligt att man uppfinner ännu fler sätt att nå ut med sitt budskap på.

  Men här sätter Veronica Ps spänningsroman klorna i sina läsare, insatta som oinsatta. Naiva som cyniker. Och efteråt kommer många att veta lite mer om hur man kan agera när man misstänker att någon far illa. Inte så dumt. Fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s