Obehaget om kvällarna

Författare: Marieke Lucas Rijneveld

År: 2018 ( svensk översättning 2021)

Längd: 308 s.

Genre: Roman

”Hanna säger att man får sorgkanter av att tänka för mycket på döden. Genast ser jag framför mig Tiesjesh ögon som trängde ur sina hålor, tomrummet i mitt huvud när han slutade trampa vatten och sedan det lilla klappret, den allt förkrossande tystnaden av ett slut, av ett tomt hamsterhjul.”

  Denna delvis självbiografiska roman har fått Bookerpriset. Den har med rätta kallats en av de bästa debutromaner som någonsin skrivits. Och den är något av det mest fantastiska jag någonsin har läst.

  För att jag inte ville att boken skulle ta slut drog jag ut på läsningen i det oändliga ( även om jag med lätthet skulle ha kunnat läsa den på en dag). Och när jag var färdig ville jag äta upp själva boken också. Jag vill höra ihop med den, för evigt.    

  Vad gör då Obehaget om kvällarna så speciell? Den har förstås en tematik av det slag som brukar trollbinda recensenter. En strikt religiös (konformistisk) familj med fyra barn som lever ett strävsamt liv drabbas av ett flertal, nästan bibliskt förkrossande, olyckor. Föräldrarna orkar inte finnas kvar, de sluter sig inom sig själva, Syskonen försöker hantera sådant som kanske  inte går att hantera. De klättrar längre och längre ut på de allra konstigaste grenar och gör saker bara för att kunna relatera dem till andra saker, som ett led i att förstå. De blir otäcka. ”Jag är pedofil” viskar Jas.

  Även under de allra sämsta litterära förhållanden skulle berättelsen om just den här familjens liv nog vara mycket intressant, särskilt eftersom författaren därtill är icke-binär.

  Men det är sättet att berätta på, som är så speciellt att det tar hjärtat ifrån en.

  Det är inte fråga om språkliga excesser på något sätt. Trots att författaren i verkliga livet numera väl främst är poet är språket enkelt och helt utan konstigheter.Men den som berättar, Jas, är ett barn och en människa som absolut ingen annan. Rolig som självaste fan, humorn får plats bredvid den sorg som är så djup att allt egentligen redan är över. Guds fruktansvärda frånvaro. En alldeles särskild värme, som trots allt hela tiden är där, rinner som varm lönnsirap rätt igenom all jävlighet och rakt ner i vad som så småningom faktiskt måste betecknas som regelrätt incest.

  Beatles Yellow Submarine är ju idag en ganska föraktad film. Men det är den som  kommer för mig just nu, jag kommer ihåg de optiska effekterna som man fick ont i huvudet av; regnbågarna som växte ut från beatlarnas skor; jag minns The Sea Of Holes.

  Något åt det hållet är det som pågår i Obehaget om kvällarna, skrattande surrealism på dödligt allvar. Roligheter och oförlåtliga handlingar.  Som hela tiden går att förstå. Om man nu kan tänka sig något sådant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s